Det finns ett gammalt saying, säkert sagt av någon tråkig, det lyder: allt är politik. Och det kanske stämmer, på samma sätt som att allt är konst. Problemet är inte vad det är, utan om det är bra.
Får man säga att någon är mesig? I sådana fall vill jag säga det. Fan vad folk är mesar. De mesar runt hela dagarna, mesar runt på internet, mesar runt med politik.
Representation spelar roll, det gör det verkligen. Men det är ingen patentlösning, långt ifrån, snarare verkligen inte alls. Representation spelar roll för att bruna och svarta människor ska kunna titta på tv, läsa böcker, och se sig själva speglade på det sätt som vita människor idag tar för givet. Det är ingen stor grej, det är basic. Representation spelar roll, det kan lära en att drömma, lära en att se sig själv som en möjlighet istället för en bestraffning. Det kan ge jobb åt svarta och bruna skådisar som idag får nöja sig med biroller, det kan betala boende, mat, karriärer. Men representation i sig kan aldrig avskaffa en rasmaktsordning som till stora delar vilar på ekonomiska incitament.
Samma sak med cultural appropriation. Det är intressant att diskutera för att det speglar ett större skeende. Det berättar om makt, om utrymme, om västvärldens syn på olika kulturer, om hur lånade uttryck kan vara ett sätt att bevara ett ojämlikt maktförhållande. Om hur man ger värde till saker först när de blir bortkopplade från sina ursprungliga kroppar. Idag har Miley Cyrus skapat twerken, Kim Kardashian uppfunnit den stora rumpan, Diplo kommit på dancehall, Eminem gjort rap till en konstform.
Men vet ni vad som är mesigt? Och det är säkerligen också politik, men det är den sämsta sorten, den mest mesiga, navelskådande, individfokuserade sorten. Jag ska berätta. Först trodde jag det var en föraning, sedan kanske ett skämt, men nu har jag fattat att det är på riktigt, att det växer, att det på allvar är ett resonemang i tiden. Det blev riktigt solklart i och med en liten grej: de nya emojisarna.
Ni vet, Apple uppdaterade sina emojis så att de nu kan vara annat än vita. Det är bra, för mina händer är bruna och när jag ber är mina händer bruna och nu kan jag skicka bruna bedjande händer när jag smsar. Det är bra, för att det går att vara annat än vit när man använder emojis och nu kan man spegla det. Bra så.
Men plötsligt började folk, i diverse forum och säkert i fikarum jag inte har tillträde till på grund av att gud hör bön, diskutera dessa. Diskutera om det är problematiskt för vita att använda dessa bruna och svarta emojis. De pratade om cultural appropriation, frågade varandra. Och det är inte att det egentligen behöver vara oproblematiskt (allt kan vara problematiskt!), men det är: fokuset.
Och egentligen är det listigt. För att som vit lägga tid att oroa sig över dessa saker i antirasismens namn – att noja över cultural appropriation i att man "upptäckt gamla kläder som är 'CA'", och nu undrar om det är okej att skänka dem till loppis eftersom det kanske leder till att någon annan vit person köper dem och således ägnar sig åt 'CA' – är briljant, för absolut inget förändras av detta individfokus, absolut inga maktordningar omstörtas, samtidigt som man håller sig sysselsatt i antirasismens namn. Allt är politik, och vad kan vara mer politiskt än att bevara rådande ordning under subversiva falskflagg?
Visst, det är mesigt – men som politisk strategi är det genialt.
Läs även: "Alla sjunger med i Everyday I'm Hustlin' – medan blattar nekas i dörren".
