Trollflöjten

Det har gått 22 år sedan Bergman lät Håkan Hagegård, Gösta Prüzelius och en handfull österrikiska operaess spela panflöjt och bära fågelbur i de två magiska statstelevisionstimmar vi lärt känna som Trollflöjten.
Jag vet inte om det är tidens gång eller de ökade miljögifterna, men nu känns det nästan provocerande optimistiskt att tro att man kan gräva ur de klassiska högkulturarkiven (vare sig det är opera, Shake-speare eller Homeros) utan att göra avsevärda eftergifter för dagens svagsinta grillchips-publik. Men det är en lockelse som brittiske teaterbuffen Kenneth Branagh lyckas motstå. 
Ingen Josh Hartnetts-romans, ingen Bröderna Dalton-buskis, och ingenstans i projektet har man haft en tanke på att det hela kanske skulle slinka ner lättare om man lät fågelfängaren Papageno ha ett kokett kokainberoende.
Branagh (och Stephen Frys) Trollflöjten utspelar sig i första världskrigsmiljö och det tar 16 minuter innan de tre bländvita sjuksystrarna håller snattran och låter Papageno tala ut om sina känslor inför sitt magiska klockspel.
Medan Bergmans version var ren filmad teater har man här med CGI-maskiners hjälp satsar mer på visuell magi. Tyvärr blir det här bara en angelägenhet för dig med livstidsprenumeration på Opera Now. The Chamber Orchestra of Europe har säkert haft en utmärkt dag i orkesterdiket, men för icke-nörden förstörs festen av en ensemble som är märkligt stel, teknisk och anonym.
Men om vi nu ska reclaima opera: Vad som verkligen behövs är en nyinspelning av Aria, paketfilmen från 1987, där folk som Derek Jarman, Ken Russel och Jean-Luc Godard fick fria händer att göra kortfilm utifrån sin kärlek till operan.