Med anledning av Backyard Babies förestående tjugoårsjubileum slog sig Nöjesguiden ned med bandet i deras Roomservice-stylade replokal för att följa Dregen och Nicke Borg på en promenad längst minnenas aveny.
Det var för 20 år sedan som vi hittade vår nisch, när Nicke kom med. Vi ville göra som Guns N’ Roses. (Dregen)
Jag minns att jag fascinerades av att ett svenskt band med liv och lust gick in för att göra samma sak som glamtrashbanden i London, som Dogs D’Amour.
–Det var ju dem vi verkligen gillade, vi använder bara Guns N’Roses som exempel för att de är mer välkända. Dogs D’Amour såg vi på Marquee, de var mycket coolare. Jag hade varit fascinerad av Marvels superhjältar, och när sprit och brass kom in i bilden blev rocken en naturlig fortsättning. Kiss är ju helt enkelt Spindelmannen med gitarr. Att då stöta på Tyla, ledare för Dogs D’Amour, som var rock’n’roll personifierad, och som dessutom var en grym tecknare, det var ju bara för mycket. (Dregen)
DIESEL AND POWER (1994)
–Vi höll på att skicka runt demos till skivbolagen, men det lossnade inte. Sony skrev tillbaka och menade att om vi la ner lika mycket tid på att skriva låtar som gjorde på att vaxa armarna skulle vi kunna vara skitbra. Haha. Vi har det brevet på väggen där borta. (Dregen)
–Men Megarock hängde på och tyckte att vi skulle göra en skiva. Vi hittade en studio i Huskvarna och tyckte att det var skitfräckt, eftersom Freda hade spelat in där. (Nicke)
–Nä, Eldkvarn var det. (Dregen)
–Ja, just det ja. Sedan fattade vi att ingen inblandad, vare sig vi, ljudtekniker eller skivbolag hade varit med om att spela in ett album innan. (Nicke)
–Samtidigt fanns det en undergroundscen, inte bara i Sverige utan i Finland, Tyskland och England också. På den tiden samlades alla som gillade hård musik runt ett MTV-program, Headbanger’s Ball. Av någon anledning blev vi skitstora där. Vår första singel visade de med bara en stillbild av oss eftersom vi inte hade någon video. Sedan fortsatte Vanessa, programledaren, att visa oss precis varenda vecka. (Dregen)
TOTAL 13 (1998)
–Det är rätt kul hur vårt andra album är en så fullständig motreaktion mot ettan. (Nicke)
–Vi flyttade upp till Stockholm och fick lov att kämpa för en massa grejer. Vi skulle hitta replokal, vi skulle hitta någonstans att bo, och så tog liksom utelivet kontakt med oss. (Dregen)
–Det blev rätt vilt, faktiskt. Man kan väl säga att vi glömde bort att repa under 1996. (Nicke)
–Men även om vi inte var så mycket Backyard Babies då la vi ändå grunden för hur vår andra skiva skulle låta. Jag lärde känna Nicke Andersson och åkte runt med honom och Entombed, som trumtekniker och så bildade han och jag Hellacopters vid sidan om. (Dregen)
–Vi fick spela in i fin studio i Stockholm och sedan stack vi ut och åkte turnébuss, med Drain och Clawfinger. Det var stort. (Nicke)
–Hellacopters hade fått en Grammis året innan, och nu fick Backyard Babies den. (Dregen)
–Plötsligt började vi slå, både här hemma och i England och Japan. Vi gav liksom vad folk ville ha. Vill ni ha sex? Varsågod, hur mycket? Så klart att vi spelar i bar överkropp. Vill ni ha droger? Vilken sort, vi står till tjänst. Rock’n’roll? Nja, kanske inte. Vi turnerade konstant och höll på med allt utom att skriva låtar. (Nicke)
MAKING ENEMIES IS GOOD (2001)
–Nu blev det en vänsterkrok istället, eftersom vi inte följde upp med den Total 13 Del 2 som folk önskade sig. Hade vi gjort det hade vi inte suttit här och sett tillbaka idag. Vi signade nytt kontrakt med BMG, och spelade in framför allt i London. (Nicke)
–Av någon konstig anledning ville vi göra någon sorts hifi-punk, en blandning mellan Sex Pistols och Def Leppard. Inte för att någon av oss är några fanatiska Leppard-fans, men just då kändes det fräscht. (Dregen)
–Under den här perioden så grubblade vi väl inte särskilt mycket på att det var en dag i morgon också. Snarare funderade vi på den kommande natten. (Dregen)
–Sedan drog vi på stor Europa-turné med AC/DC. Det var helt fantastiskt, men vi borde inte ha gjort det medan skivan låg på presseriet. Nu gillade folk oss, men när de fick lov att vänta en månad på skivan så hann annat komma emellan. (Nicke)
STOCKHOLM SYNDROME (2003)
–På ett sätt var det ganska smärtfritt, första skivan på samma bolag som föregångaren och ganska enkelt att skriva låtar. Vi bestämde oss för att jobba med Joe Barresi, som hade producerat folk som Fu Manchu och Queens of the Stone Age. Han var riktigt grundlig och seriös och kom hit för att vara med under hela förproduktionen och inspelningen. (Dregen)
–Sedan åkte vi till LA för att mixa under en månad. Hehe, hela första albumet tog en vecka att göra, nu tog enbart mixningen en månad. (Nicke)
–Men vilken jävla månad! Sedan blev det rekordturnerande. Vi gjorde 260 gig på ett år. Och det resulterade i… (Dregen)
–Man kan väl konstatera att det gick skitbra att supa i nio år. Men sedan, när det var dags att göra nästa skiva, då höll det inte längre. (Nicke)
PEOPLE LIKE PEOPLE LIKE PEOPLE LIKE US (2006)
–Här brakade allting loss. Managementstrul, härvor, skivbolagslöften som aldrig infriades, det ena efter det andra. Det var en jävla tur att det var Nicke Andersson som producerade, ingen annan hade stått ut och ingen annan hade fått ihop något så pass vettigt av det vi höll på med. (Nicke)
–Vi var less. Vi ville bara dra ut på turné och fortsätta festa och för att få göra det var vi tvungna att få skivan klar. (Dregen)
–Mitt i alltihop så bröt vi med managern vi haft i 12 år. (Nicke)
–Kostnaderna hade skenat, Making Enemies… till exempel var löjligt dyr att göra. Det är managerns jobb att ha koll på sådant, men det gjorde han inte och vi bara blundade och levde på någon sorts stort jävla förskott. Var fanns alla pengar från turnéerna? Plötsligt reagerade vi i vår bakfylla, blev smålänningar och la i backen. (Dregen)
–Vi hatade den där jävla streckkoden och vägrade ha den på skivomslaget. ”Men det är så man tar betalt för skivan”, menade skivbolaget, och då blev vi obstinata. ”Sätt den isåfall mitt på det där jävla omslaget, så att det blir lätt att ta betalt”. Fan så barnsligt, egentligen. (Nicke)
–Värst av allt var ändå att videon till Dysfunctional Professional blev stoppad av MTV. Vi hade hyrt in vår gode vän Thorsten Flinck som skulle köra turné-bussen i videon, men MTV tyckte att han såg ”påverkad” ut. (Dregen)
BACKYARD BABIES (2008)
–Det är ett starkt låtmaterial och den känns bra. På ett sätt skulle den kunna vara en debutplatta, åtminstone när det gäller engagemang. (Nicke)
–Men den är ändå inte tillräckligt bra. Jag vet att vi har en så där riktigt grym platta inom oss, en sådan som alla kommer att ha med på sin topp hundra över världens bästa skivor alla kategorier och det är inte den. (Dregen)
–Ha, vi blir världens första band att få en Billboard-etta när vi är för senila för att fatta det. (Nicke)
I början av 2010 brakar jubileumsfirandet igång ordentligt. Turnén kommer bland annat att stanna till i Nässjö, där allt började, och för ditt sleaziga coffeetable kommer lyxutgåvan Them XX, med cd-skivor, dvd och en storslagen bok.
