Foto: Arvida Byström

Silvana Imams nya strid

Petter Hallén 15:49 27 Oct 2014

Hon beskrivs som en räddning, en storasyster och tungan för normbrytare. Hon kallar sig 176 centimeter Pussy Riot men på den kommande singeln får kampen stå i skuggan av hennes egen girighet. Det här är Silvana 3.0. 

Den 22 december 2013 stod Silvana Imam tillsammans med RMH på en scen i Kärrtorp framför 17 000 människor som samlats för att protestera mot de nazistiska attackerna som ägt rum på orten en vecka tidigare. Eboi fattades på scen så Silvana rappade hans vers på Tystas ner, en låt fylld av skarpa markeringar mot högerextremismens parlamentariska gren Sverigedemokraterna.  

Reaktionerna kom snabbt och Silvana överöstes av hot och fick sin adress uthängd av nätnazister. Hon flydde till en stuga i skogen medan hennes rapkollegor startade kampanjen #JagÄrSilvana för att visa stöd. Silvana beskriver det som ett vägskäl.

– Jag förstod att om jag rappade på ett sätt och uttryckte vissa, för mig självklara åsikter, kommer det innebära konsekvenser. Ville jag det eller skulle jag köra mer safe? 

Jag träffar Silvana i ”Boxen”, ett väldigt vitt och fyrkantigt rum i närheten av Fridhemsplan i Stockholm. ”Boxen” är samlingspunkten för RMH, det rapkollektiv som Silvana sedan ett drygt år ingår i tillsammans med Adam Tensta, Eboi, Dida och Nebay Meles. Det fungerar även som kontor åt Babak Azarmi, RMH:s grundare och kreativa ledare och den som värvat Silvana. Hon skämtar om att hon fortfarande väntar på sin ”chain”, den speciella typ av lyxig smyckeskedja som ibland bärs i amerikanska rapkollektiv för att markera tillhörighet. Kedjorna brukar delas ut på ett ceremoniellt vis, som när Kanye West fick sin Roc-a-Fella-kedja på scen under en konsert. Händelsen är förevigad i slutet av Kanye Wests video till Through the Wire och markerade att han nu officiellt var en del av Roc-a-Fella Records, huset Jay Z byggde. 

Någon officiell RMH-kedja existerar inte, men demonstrations-konserten i Kärrtorp kan sägas markera hennes uppgående i inte bara ett nytt sammanhang utan även en ny roll och ett nytt artistskap.

Att välja kampen är något hon reflekterat över, i och med att flera av hennes kamper delvis skulle kunna undvikas genom att hålla käften. 

– Jag inser att jag passerar i alla sammanhang om jag vill. Även om jag har en syrisk pappa och en litauisk mamma är jag vit, blond, ser ”svensk” ut och som en ”riktig kvinna”, jag kan passera som straight om jag vill. Att välja kampen är därför viktigt för mig.

På EP:n När Du Ser Mig • Se Dig som släpptes tidigare i år är det just det Silvana gör, konstant. Silvana name-droppar kulturella förebilder som Alicia Keys och feministiska modersgestalter som Simone De Beauvoir och förklarar essensen i Judith Butlers queerteori (att essens inte finns) på några rader. Ögonblicket innan har hon argumenterat mot rasistisk arbetsmarknadsdiskriminering, kallat sig ”176 centimeter Pussy Riot” och växlat mellan att tilltala specifika kvinnor på ett personligt, ofta lustfyllt sätt, till att skriva in sig i ett kämpande kollektiv av ”Power Pussies”. 

Allt detta har hon under sommaren framfört på scener runt om i Sverige, ofta till rekordpublik. Hasan Ramic, musikjournalist och dj, reste under en helg runt med Silvana och hennes entourage, och beskriver det som att hon ”håller på att skapa en armé, en spelning i taget. Det här är Silvana 2.0. Hon kommer ta över”. På låten Svär på min mamma rappar Silvana: ”mina tjejer är som fucking militärer/de krigar för att få mig/längst fram på konserter”. 

En av dessa är Josefin i Malmö, som har sett Silvana live minst sex gånger bara i somras. 

– Hennes musik ger utlopp för många av mina tankar kring feminism, antirasism och att vara homosexuell, säger hon. Det ger alltid mycket pepp och inspiration att se henne live, jag går alltid därifrån med en kick i kroppen. 

17-åriga Jon i Stockholm är frustrerad över att många av Silvanas spelningar är på ställen med 18-årsgräns men har ändå lyckats se henne live på Pridefestivalen, där Silvana utnämndes till ”Årets Flata”. 

– Jag är icke-binär transperson, går i gymnasiet och blir ofta felkönad av lärare. Folk undrar hur jag orkar vara politisk men hela jag är fel utifrån alla normer, jag är samhällskritisk för att jag måste. Silvanas musik är räddningen efter en jobbig dag, om hon orkar så orkar jag. 

Strax över 20-åriga Patrick, som både har rötterna i Mellanöstern och medlemskapet i den globala HBTQ-familjen gemensamt med Silvana, beskriver henne som ”allt”. 

– Hon är en av få som talar för mig. Silvana är tungan för ”oss andra”. Plus att hon är en sjuk rappare.

 

Jag och Silvana sätter oss ner vid ett bord i ”Boxen”. Jag får höra en ofärdig version av första singeln från den kommande EP:n. Låten heter Tänd alla ljus och handlar enligt Silvana själv om girighet. Den här gången innehåller rappen inga referenser till feministiska filosofer eller förebilder, det konstrueras inget politiskt ”vi” som ska vinna kamper, inga förtryckande strukturer beskrivs. Allt utgår från ett jag som vill ha allt, och kräver att allt ska anpassa sig. Silvana vill att årstider växlar för hennes skull, hon vill att pengar ska regna och att langare ska leverera. Hon vill ha Beyonce och Rihanna, men inte i sina öron utan i sin säng.

– Jag har aldrig släppt en liknande låt, det här är ingen pussy power-movement, krossa patriarkatet-grej. Jag undrar hur den kommer att tas emot, kanske speciellt bland andra feminister. Typ ”okej, nu vill hon ha pengar, droger och kvinnor helt plötsligt”. 

Hon känner att hon som konstnär ska få ta den plats hon vill, det handlar om att utvecklas och inte stanna upp. Kvinnliga artister förväntas vara förebilder, så Silvana tycker att det ska bli spännande och nervöst att se vad folk kommer att säga. 
 

Jag har uppfattningen att du är väldigt mån om att vara med i den kreativa processen även när det gäller själva produktionen. Du känns inte som en rappare som en mailar ett färdigt beat till.

– Nej det finns inte, jag är med från början. Det är väldigt viktigt för mig, jag är besatt av ljud. Jag samlar ständigt på ljud. Jag går inte runt och spelar in, men jag och producenten sitter tillsammans och testar oss fram. Jag förklarar ett ljud och så fixar vi det, jag är medproducent på alla mina låtar.

Överlag känns väldigt lite i din musik som en slump. Mycket verkar ha kommit till på ett intellektuellt plan, att du har en åsikt som du vill uttrycka, ofta med hjälp av olika referenser. Jag tänker på känslor i relation till detta, som när du på Svär på min mamma säger ”jag är inte straight, jag är lesbisk”. Hur känns det att rappa?

– Den raden är faktiskt mest uppskattad, vad roligt att du tar upp den. Och den är så himla enkel.

Precis. Du har uttryckt samma sak många gånger innan men aldrig lika rakt och avskalat.

– Hela statement-tänket sattes igång när jag träffade Babak och RMH. Först ville jag inte alls göra den grejen, jag tyckte inte att det var relevant för min musik att jag är lesbisk. För mig är det inte relevant, utan något som är. Men vi började prata om att det saknades en röst som sa sådana enkla, självklara och tydliga saker som får en att känna någon slags kämpaglöd. För mig har det varit en överlevnadsstrategi att lyssna på musik, varför inte ge det vidare till andra? Vi har ett väldigt konceptuellt tänk kring allt vi gör. När jag och en av mina producenter Nils (Svennem Lundberg, reds. anm.) jobbar på en låt börjar vi med att prata om syfte. Varför gör vi den här låten? Vad vill jag säga? Hur kan vi få ljuden att matcha? Igår när vi satt och pratade om en låt vi håller på med började vi båda gråta. Allt är väldigt uttänkt, men samtidigt känslosamt. Det är inte en motsättning.

Det känns inte som att du var intresserad av att vara rak förut. På din första skiva, Rekviem, finns inga rader som är lika direkta.

– Nej, verkligen inte. Delvis för att jag var rädd. Jag ville inte blotta mig själv på det sättet på grund av hur det faktiskt ser ut i samhället. Jag var öppet lesbisk men jag ville inte skrika ut det. Jag har till och med sagt ”jag kommer aldrig säga att jag är lesbisk på en låt!”. Jag tyckte inte att det skulle behöva sägas vilket det gör. Vi blir hotade och mördade här i Sverige också. Nu när jag säger de här raderna skapar det en frihetskänsla. Om vi pratar känslor, på scen ... ouff. Någonting besitter mig när jag ställer mig där, det är starkt och betyder så himla mycket. Och den energin jag får tillbaka av publiken… jag ser vissa som inte vet hur de ska hantera det, folk står och gråter. Då tänker jag: jag känner som dig, jag vet. Vi är i det här tillsammans. Ibland rappar jag inte ens längre utan bokstavligen skriker, nästan så att jag måste lugna mig. Fatta hur mycket jag har hållit inne. Nu förstår jag att Rekviem var bra, en skön skiva att göra, men det är nu jag lever ut det jag verkligen är.


891a3044.jpg
Röd t-shirt i skinn: Erik Bjerkesjo. Foto: Arvida Byström
 

Samarbetet med Babak är tätt och något Silvana återkommer till flera gånger. Babak berättar om hur det började.

– När jag först hörde talas om Silvana var det hon som person som fångade mig mer än hennes musik. Jag har sagt detta till Silvana också, jag var inte överimponerad av själva musiken, men Silvanas personlighet blev jag sjukt imponerad av. Redan från början sa jag att ”här har jag en person som kan tävla med mig när det gäller att få saker gjort”. Jag har aldrig träffat en sådan person. När jag vaknar halv fem på morgonen är hon vaken en halvtimma efter, när jag mailar henne klockan ett på natten får jag svar klockan ett på natten. Ingen annan håller det tempot.

Även när Babak sitter vid sitt skrivbord är han aldrig helt stilla, han vickar konstant med benet, full av rastlös energi. Det finns en puls i rummet som Silvana uppenbarligen trivs med. 

– När jag var liten umgicks jag jättemycket med killar, typisk butch-flata. Men sedan kom puberteten och de ba ”öh bröst, sex, killar, tjejer, mens”. Sedan dess förhöll jag mig till män på ett sexuellt sätt. Även om jag var superfeminist och inte alls intresserad av dem på det sättet tänkte jag automatiskt att det skapades en sexuell spänning så fort en man och en kvinna träffades. Jag förutsatte att män förmodligen ville ligga med mig, och ofta var det så. Ibland använde jag det till min fördel. Till exempel när jag var 19 år och bodde i New York och fick träffa Jay Z för att en man som tyckte jag var snygg tog med mig på en middag. Eftersom det var så jag förhöll mig till straighta män kunde jag inte slappna av med dem. Jag har egentligen aldrig haft äldre, bra män att se upp till förrän jag träffade Babak och Nils i RMH. Jag behöver inte göra mig ”snygg” för dem. Förstår du hur sent det är? Ett år sedan, jag var 26. 

Det är intressant att mötet med några män gjorde att du gick all-out lesbian i din musik.

– Jag har varit trygg med mina vänner i mina sammanhang, men det har varit för sig i vår egen utopi. Det här är första gången jag känt den här tryggheten utanför de sammanhangen. Därför är jag bekvämare i min sexualitet nu, med vem jag är. Att få det stödet från Babak, ”du är lesbisk och det är bra”, var en aha-upplevelse. Jag har utgått från att alla straighta män är homofober. Många är det. Hela förra EP:n är jag jättebekväm på, men jag har inte varit det innan den. Jag tror aldrig att jag har sagt det innan men så är det. 

Babak tittar fram bakom sin skärm.

– Att Silvana har kommit in i RMH har gett oss en ny gnista, det har varit sjukt friskt för oss som crew. Vi har bara varit dudes i åtta år. Alla killarna har blivit mer medvetna om vad de ska säga, inte ska säga och hur de ska förhålla sig. Silvana har aldrig varit reglerande, utan det har varit hennes person och närvaro som har varit sjukt bra för oss i att förstå var vi är, som människor och hur vi förhåller oss.

 

En av Silvanas nya RMH-kollegor, Nebay Meles, som med sina 17 år är kollektivets klart yngsta medlem, beskriver Silvana som en ”storasyster”. 

– Vi började som vänner men nu ser jag oss som syskon, säger han. Hon är sjukt rolig att vara med, och jag lär mig saker av henne. Jag visste inte mycket om feminism innan jag lärde känna Silvana. Men genom hennes musik och bara av att vara med henne har jag blivit intresserad, och har börjat kolla upp saker och sätta mig in i kvinnokampen.

Nebay, som förutom att rappa även börjat producera musik, berättar om en låt han börjat göra till Silvana. Än så länge är det ett skelett, men Nebay har redan satt titeln och därmed låtens tema: Alla gäris kollar Imam

Silvana, jag har fått känslan av att det även är många ”straighta” tjejer som har en crush på dig. Är det något du märkt av?

– Alltså skämtar du med mig? Haha. Ja. Det är helt galet. ”Jag har aldrig gillat tjejer men Silvana skulle jag verkligen ligga med.” Vet du hur många gånger jag fått höra det? För vissa handlar det mest om en fantasi, men jag tänker ofta ”men hörru, du kanske är bisexuell”. Oavsett känner jag att vi borde prata om vad sexualitet egentligen innebär. Det är smickrande såklart, men skevt att behöva känna att jag är den enda. Om världen var mer ”du kan bli kär i en kille eller tjej, eller så behöver du inte ens identifiera dig alls”, skulle det inte bli en grej. Då skulle jag få alla tjejer! Nej men skämt åsido, jag blir smickrad men det är också lite sorgligt.

Du och din flickvän, artisten Beatrice Eli, har blivit någon slags lesbian power-couple i vissa delar av svensk offentlighet. Marit Bergman kallar er sitt ”favoritpar i Sverige”. Ni pryder omslaget till senaste numret av QX, fotograferade av Elisabeth Ohlson Wallin, som bland annat gjorde utställningen ”Ecce Homo”– vilket nästan i sig skriver in er i svensk queer-historia. Hur förhåller ni er till den offentliga bilden? 

– Jag hade inte haft flickvän på fem år och så träffade jag Beatrice och blev jättekär. Det spelade ingen roll att det var just hon, jag hade ändå, du vet, hållit på, varit asjobbig på Instagram, lagt upp massa bilder och bara ”åh, kolla på min tjej!!”. Men det är klart att vi är medvetna om bilden av oss utåt, vi pratar självklart om vad till exempel en sådan grej som QX-omslaget kommer att betyda. Både jag och hon har förstått vad det innebär att vara offentligt lesbisk, att det är en kamp i sig. Det är viktigt att göra statements och att äga bilden av oss. Jag är stolt över att vara tillsammans med Beatrice, jag gör det här för mig också. Det är läskigt men rätt. Och om Elisabeth Ohlson Wallin vill fota, kom igen. 

Hur känns det att vi mest har pratat om politik i olika former, vilket du brukar få prata om i intervjuer? För mig känns det ändå naturligt eftersom din musik bjuder in till det. Men hur känns det för dig? Är du trött på att prata om de här sakerna?

– Om du hade frågat mig samma frågor för ett och ett halvt år sedan hade jag antagligen suttit och gäspat. Men nu har jag blivit den här rösten. Det handlar inte om mig, utan om att rösten finns att identifiera sig med – det ligger en enorm styrka i det. Om jag får vara den rösten, fine. Då pratar vi politik.

 

Silvana Imams Jag dör för dig släpps i februari.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2014.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!