Sakarias lyssnar på den större världen

Staden har alltid varit central i Sakarias texter. Men på den nya skivan Atlanten är han på väg bort, långt bort. Petter Hallén träffade honom och fick lära känna en mer meditativ och transcendental sida, alltid sökandes efter den kreativa blackouten och rätt spirituell nivå.
 

Rap handlar mycket om platser och att rita kartor i lyssnarens medvetande. Rappare är måna om att associeras till den grad att platserna till slut associeras med dem. När jag var ny i Stockholm för tio år sedan tog jag och en vän den gröna tunnelbanelinjen västerut för att få se platsen vi hört Ken Ring rappa om. Jag är säker på att många gör samma sak idag tack vare Linda Pira, och den södergående röda tunnelbanelinjens mytiska status inom svensk hiphop är för alltid säkrad tack vare kulturarvet och skivbolaget bröderna Salazar byggt.

Det mesta jag vet om amerikansk geografi, förutom kanske ett postnummer i Beverly Hills, har jag lärt mig av rap. Jag blev nästan chockad när jag en gång pratade med någon som bott i Los Angeles utan att ha hört talas om stadsdelen Compton. Vi delade helt enkelt inte samma kulturella referenser, för honom var de olika boulevarder och vägkorsningar som Dr. Dre och Tupac Shakurs musik rullar fram på inte samma självklara kaliforniska landmärken som de är för mig.

Det innerstads-Stockholm som södermalmssonen Martin Sakarias, ofta tillsammans med sin bror Lorentz i gruppen Lorentz & Sakarias, beskriver i sin musik behöver inte refereras i rap för att kännas igen. Men bröderna har på både debuten Vi mot världen och den hyllade återkomsten Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast beskrivit och använt sitt Stockholm på nya sätt. Duon har gått från skildringar av en uppväxt bland höghus som inte separerats från hård trafik till mer vaga, men fortfarande platsspecifika låtar om kärlek, döpta efter viadukter. Sakarias och Lorentz musik beskrivs ibland som drömsk och staden är en del av det, drömmen om city och ljusen som glider förbi utanför ett taxifönster på natten.  

Jag träffar Sakarias en sensommareftermiddag på en plats i Stockholm som ligger mitt i centrum men ändå känns ovan, kanske speciellt för en infödd stockholmare som Sakarias. Skeppsholmen, bland museibesökare, turister och gångstavar. 

– Det kändes typ som att åka någonstans när jag tog mig hit, det var rätt omständigt. Men ändå fett att vara så nära allt vatten.

Sakarias, som i över tio år varit aktiv rappare, producent och inom skivbranschen på olika sätt, ska snart släppa sitt första soloalbum. Men terrängen verkar delvis vara ny. Redan genom titeln på första singeln Atlanten, som också kommer att ge namn åt hela skivan, anar man att Sakarias är på väg bort från sin storstad. 

Låten börjar med att Sakarias halvt rappar, halvt sjunger om vad jag först uppfattar som någon slags semester med någon han är kär i vid ett hav långt bort. De dricker smoothies och lyssnar på Neneh Cherry, men efter ungefär halva låten tystnar han och låter beatet blomma ut till en driven house-takt som lyfts av en kör. Det kommer visa sig att Sakarias är på väg mycket längre bort än vad jag först trodde.

– Den handlar inte om något alls egentligen. Det fanns inte en plan på att ”nu ska jag prata om Neneh Cherry”, det var bara en av alla saker som impulsivt kom med. Allt är bara bilder som jag haft när jag känt någonting väldigt starkt, som kommit fram i ett slags kreativt rus. Jag tycker det är kul att behålla det som kommer fram i den där blackoutsituationen jag alltid försöker uppnå när jag skapar. Jag är i kontakt med någonting. Det är ingen tydlig tematik, mer en rad detaljer som försöker beskriva något större. För mig lät det som känslan av Atlanten. Jag gillar det där världsstora.

I den musik vi är vana att höra från dig har det oftare handlat mer om specifika platser i Stockholm än världsstora hav.

– Fast det har alltid funnits där. Redan på min och Lorentz första skiva snackade vi mycket om berg och hav och sådana saker. Vi var ganska tidiga med att klippa in ambience, örnar och grejer, det tyckte vi var viktigt. Jag önskar att jag var bättre på att förklara de här grejerna... En låt som Atlanten, om man bara skulle skriva ut texten kan det se väldigt enkelt ut. Men i sitt sammanhang får saker en större betydelse. Jag gillar också att den blir en danslåt mot slutet, det känns nästan lite vågat för mig. Vi har ju gjort så himla mycket släpiga, svävande grejer, det är tryggare för mig. Så jag har nog ett behov av att göra något annat.

Anledningen till att vi ses just här är en studio några meter från den hotellservering där jag och Sakarias slagit oss ner. Därinne håller popdrottningen Tityo på att spela in sitt nya album, det första i eget namn på sex år och det första någonsin på svenska. Låtarna är skrivna och producerade av Sakarias och sångaren Dante, som Sakarias samarbetat tätt med i olika projekt på senare tid.

Titiyo, som haft en karriär nästan lika länge som Sakarias levt, tog själv initiativ till projektet efter att ha hört Lorentz & Sakarias senaste album. På första singeln Drottningen är tillbaka handlar både text och video om ett Stockholm som går från natt över gryning till morgondag. Produktion låter storslagen och självsäkert poppig, element som även de alltid funnits med i Sakarias musik. 

– Min tanke var att jag skulle göra en platta som låter som Titiyos omslag såg ut där i skiftet mellan åttio- och nittiotal. Få in hela den kraften i hur det visuellt såg ut. Utan att det blir nostalgiskt eller retro. Jag tycker att det går bra och låter stort på något sätt. Men det finns tillbakablickar på albumet, den första låten heter just Första låten och handlar om Titiyos allra första låt. Jag har tänkt ganska mycket på det där, att åldras inom musik. 

Det känns som att det är extra svårt att åldras inom rap. Hur känner du inför det?

– Det var mycket jag tyckte var viktigt när jag var yngre som jag har släppt nu, hela den här identitets- och subkulturbiten var väldigt stort för en när hiphop var nytt och man fick kickar av att ha något att samlas kring. Nu är det större värden jag är intresserad av, jag har tillbringat så mycket tid med att producera beats och skriva låtar att jag har ett helt annat angreppssätt idag. 

Han säger att om han bara hade rappat hade det nog varit svårare. Men nu känner han sig bekväm och har någonstans knutit an till det som fick honom att skriva musik från början. Tidigare målade han mycket. Det fanns ett meditativt, transcendentalt stadie som gick att hamna i. Efter ett tag hittade han det även i musiken, och idag är den blackouten det viktigaste. 

Kan det inte bli nervöst med en sån kreativ process? Att du så att säga måste vänta på att blixten slår ner? 

– Fast den gör alltid det. Även när jag letar i andras musik, jag tror att det är något som alla riktigt bra låtar har gemensamt, något större, som gör att vi knyter an på ett annat plan än det medvetna. Jag förstod att Christian Falk verkligen hade gått bort när jag hörde Dream On på hög volym och bara började gråta. Det som händer där, när man transporteras, är också sätt att jobba runt den vanliga tidsuppfattningen. Både när jag hör riktigt bra musik eller skriver bra musik färdas jag i ögonblicket. Jag kan känna exakt samma sak som jag kände när jag var femton eller åtta år. När jag hör något riktigt bra och… allting tappas. Man kan bli som nykär bara av att höra en låt. Det är nånting oförklarligt i det som är så himla fint. Och som betyder allt. 

Mitt första minne av Sakarias är tio år gammalt, från när han brukade dra omkring i en stor vit collegetröja runt Hötorget i centrala Stockholm och dela ut flyers för sin klubb ”Baseline”. Klubben, som huserade i en liten lokal i närheten av Rådmansgatan, var ett av få ställen som överhuvudtaget spelade hiphop i city år 2004. Förutom Sakarias själv var det många som brukade uppträda på Baselines lilla scen som idag nått stora framgångar.

Stor, som på den tiden ingick i en grupp tillsammans med Sakarias, och duon Mohammed Ali som då kallade sig UKN. Mack Beats fungerade ibland som en slags host och Alexis Weak fanns ofta i lokalen. Mötesplatser som denna spelade roll i en tid då svensk rap verkade i nästan total skugga. Skivbolagen brydde sig inte, varken Spotify eller telefonerna som möjliggjort dess framgång var i närheten av uppfunna, inte ens YouTube fanns. 

– Det var ett glapp där i mitten på nollnolltalet. Jag kände att det fanns mycket kraft i allt vi gjorde men det saknades en plattform. Musikindustrin bestod av gamla rockmusiker och rockbjörnar, jag upplevde att alla var blonda svenskar, rap fanns inte i den världen. Jag kände att det enda sättet var att springa runt själv, göra klubb, dela ut flyers, för om vi inte ordnade saker själva hände ingenting. 

Han såg till att skaffa en praktikplats på Warner tidigt och fick ta hand om deras hiphopgrejer, de brydde sig inte det minsta om sånt. Egentligen ville han varken dela ut flyers eller sitta i stora skivbolagskonferenser, men det var värt milen för de extra möjligheterna. 

– Jag tycker ändå att det blev något vettigt av Baseline-labeln till slut, vi lyckades någonstans göra det vi ville göra. Jag hoppas att vi lyckades åstadkomma något för hiphop i stort. Vi var rätt engagerade i att lyfta branschens intresse. 

Hur jobbar du idag?

– Jag försökte rätt länge göra grejer på olika skivbolag men det går inte, det är House of Cards-stämning i hela den världen. Folk går i princip runt och jagar kongressledamotsröster, allt är superpolitiskt. Jag hade intalat mig själv att det skulle gå att göra skillnad åt rätt håll och förändra inifrån, men man får stångas för mycket och får för lite tillbaka. Nu jobbar jag bara för mig själv, det är Baseline hela vägen. 

Vad kommer skivan att handla om, textmässigt?

– Det är svårt att svara på, jag har inte jobbat tematiskt på det sättet. Min utgångspunkt återigen, alltid den där kreativa blackouten, som gör att man kan nå en spirituell nivå. Alla skulle må bra av att meditera mera och bara lyssna på den större världen på något sätt.

Det låter ganska flummigt.

– Fast det är precis tvärtom. Tänk såhär, vi är så stressade i det här västerländska konsumtionssamhället, vår värld baseras på löner och vad vi ska köpa. Men egentligen är vi här, på planeten Jorden, vi är faktiskt i rymden hela tiden och vi har inte en aning om någonting. Det måste finnas hur många dimensioner som helst som vi inte upplever. Det är det fina i musik, och det här meditativa stadiet vi har pratat om, där det känns som man får en glimt av lite större saker. Precis som kärlek, oförklarlig, stor kärlek, när den händer är det enda som betyder någonting. Alla dessa saker är egentligen det som alla borde lyssna till. Vi är på en väldigt magisk plats och allt är väldigt konstigt egentligen. Så det flummigaste man kan göra är egentligen att bry sig för mycket om ytliga, påhittade saker. 

Hur förmedlar man de här tankarna genom rap?

– Jag försöker inte prata för mycket om sånt här på detaljnivå. Därför blir musiken aldrig heller uppenbart politisk, det är snarare ett skimmer över alltihop än att det finns någon låt där jag pratar om till exempel den rådande partipolitiken. Det finns andra som gör så jävla bra rap där de går till angrepp på nuvarande samhällssystem, vilket är skitviktigt och fantastiskt. Men jag försöker någonstans bryta igenom och hamna i något större. Det känns viktigt för mig att fortsätta gräva i det, speciellt när jag har det privilegiet att jag kan ägna mig åt det här fullt ut. Jag behöver inte gå till ett jobb och sätta mig på paus åtta timmar om dagen.  

Vad tycker du om Lorentz soloskiva?

– Den är skitbra, superfet. Det är så roligt, för alla inblandade är personer som står mig nära. Det är liksom familj som har gjort den. 

Fanns det någonting på den som du blev överraskad av? 

– Egentligen inte. Jag har alltid känt att både jag och Lorentz inte ens har utnyttjat en tiondel av vår potential. Jag tycker att det är fett att det har blivit så stort och att vi har nått ut till så mycket folk och fått så bra respons, vunnit priser och sånt, även om vi kanske inte fullt ut har varit där än. Jag är tacksam för att folk redan är med oss. Men jag känner verkligen att både jag och Lorentz bara har börjat närma oss det vi kan göra. 

Atlanten släpps i november.