Som en röd tråd genom hela Då som nu för alltid går: hjärtat. I låt efter låt återkommer ordet som följt med Kent från första skivan ("dom säger det är nåt med hjärtat, men ingenting har någonsin slagit så hårda slag"), via The hjärta & smärta EP, Hjärta på 2009 års Röd, och ända fram till slutet.
Greta Thurfjell förhandslyssnar, ihop med en handfull journalister, på Sveriges största rockbands kommande, och sista, album.
Det här är ingen recension, en recension kan man inte skriva efter en enda genomlyssning, en recension ska man kanske egentligen inte skriva när man har en så smärtsamt nära relation till verkets skapare som jag har till Kent. Det här är spridda tankar om en skiva som alltid, det kan jag säga redan nu, kommer att vara speciell för mig eftersom den markerar slutet på en orimligt lång era i mitt liv. Kent-eran. Att lyssna på Då som nu för alltid för första gången är att ta en knapp timmes motvilligt farväl av något man älskat mycket, mycket länge.
Det första som slår mig är att det verkligen låter som Kent. Om Jocke Berg & co läste det här – gode gud, låt inte Jocke Berg & co läsa det här – skulle de väl halshugga mig för att jag antydde att de drabbats av viss nostalgi inför avslutningen. Men det är ingen förolämpning att mena att de lånar friskt av sig själva, tvärtom känns det värdigt, de tycks nästan säga till varandra: "tänk att vi skapat allt detta". De slänger inte bort sitt tjugotreåriga arv, de återbesöker gamla låtar i alltifrån sång om en "spökstad" i inledande Andromeda till Kärleken väntar-introt i den enda öppet politiska låten Falska profeter. Eller bara det faktum att Anna Ternheim, som var då relativt okänt förband på bandets tältturné år 2005, sjunger på albumets duett Nattpojken & Dagflickan. Det hela känns som en sorts hommage till sin egen historia. Och de får leva med att de till slut blev lite, lite nostalgiska.
Anmärkningsvärd är även, förstås, den låt som visar sig innehålla raden som utgör namnet på skivan, Vi är för alltid. Det är en särskild sorts humor Kent alltid har använt sig av, som främst slagit mot dem själva, och så även här. Refrängen lyder: "Dom kommer göra filmer om oss / dom kommer skriva böcker om oss / dom kommer sjunga sånger om oss / då som nu för alltid". Inte förrän i det avslutande sticket krossas illusionen: "Jag bara skojar ingen kommer skriva böcker / jag bara skojar ingen kommer göra filmer / jag bara skojar ingen kommer sjunga sånger om oss / inga sånger om oss". Den låt som däremot sticker ut mest på en i övrigt ganska typiskt nykentigt dansvänlig skiva är Gigi, vars refräng är gammaldags arenahårdrockig på ett sätt som nog inte egentligen borde vara särskilt bra. Men som självfallet är överväldigande bra.
Och så är det det här med hjärtat. "Hur gärna jag än vill kan jag inte lura mitt hjärta", "hjärtat blir aldrig fullt även om det går i tusen bitar / jag kan göra plats om du kan tänka dig att dela", "lägg ditt hjärta i allt som du gör". Det kan verka övertydligt, lite banalt, men det känns i ett hjärta som ägnat större delen av sitt liv åt att slå för fyra sura gubbar från Eskilstuna.
Den sista sången kan jag därför inte ens skriva om.
Läs även: Allt om Kents nedläggning.
