Igår hade Delight Studios, i samarbete med Kingsize Magazine och Folkets Hus och Parker, releasefest för och livestreaming av Kanye Wests nya album The Life of Pablo. Samtidigt som skivan spelades upp hölls en visning av hans senaste kollektion, med performance av konstnären Vanessa Beecroft. Sofia Zghiguida var där.
Delight Studios håller till i den gamla Aseafabriken i Hammarby Sjöstad. Lokalen där premiären ska livestreamas är kal, betongtung och kanske tänkt att inredas av dess besökare. Det lyckas, med hälften hiphopheads och hälften vita snubbar i polotröjor och tygväskor. Det är sällan man ser så många välputsade sneakers på samma ställe, och jag kan tänka mig att Kanye hade varit nöjd med eventets estetik.
Det första jag ser på plats framför den vita duken, som nu visar ett tyst Madison Square Garden, är bokstäverna ”T.L.O.P.” inbarberade i en mans nacke. Det är ambitiöst, och jag är glad för killens skull. Hade han fixat håret för en vecka sen hade det stått SWISH eller WAVES istället.
Kanye ska börja spela klockan 22, men är som vanligt inte rädd för att göra publiken irriterad. Han vandrar in sent, med en lång svans av vänner efter sig. Kameran zoomar in på Kardashianfamiljen.
Han öppnar spelningen med att hälsa alla välkomna, säger att om publiken gillar musiken får de gärna dansa eller klappa. Sedan plockar han fram en laptop, kopplar in en aux-sladd till ljudsystemet och jag undrar om det är någon slags paranoid säkerhetsåtgärd för att musiken inte ska läcka ut i förväg som med förra albumet, Yeezus. Det första jag hör är vad jag misstänker är dottern North Wests röst i introlåten Ultra Light Beams.
Kanye och hans posse står vid musikutrustningen och gungar i takt. Alla ler, någon röker cigarr och röken slingrar sig som koreograferat kring Kanyes silhuett. Låtarna är bra, de påminner om Kanyes tidigare musik, men ljudet är dåligt i lokalen jag befinner mig i och gång på gång önskar jag att jag stod i Madison Square Garden istället, skrattade och rökte cigarr med Pusha-T.
Kläderna är ungefär vad man kan vänta sig av Kanye efter att ha sett hans tidigare kollektioner. Mycket hudfärgat och hårda former. Maskulint och skidreseinspirerat. Modellerna som utförde performancet – läs: stod stilla och såg hårda ut – stod på två platåer under hela spelningen. Det bästa var när några av modellerna sträckte upp händerna i black power-gesten och när två snubbar gav kameran fingret.
Musiken är precis som Kanye lovat. Mycket gospel, mycket gamla Kanye från 2000-talet, blandat med det hårda från Yeezus-albumet. När sista låten, Wolves, har spelats tar Kanye mikrofonen igen och jag anstränger mig för att höra vad han säger. Han tackar modellerna, publiken och sin familj – och här rör sig kameran återigen mot Kardashianfamiljen, som alla är klädda i vita pärlor och stora pälsar. Tyvärr störs den fina stunden av att jag har hamnat framför den enda personen som är 40+ på hela eventet. Han har jeansskjorta, en öl i varje hand och pratar högt med sin lady friend om vad ”det här kalaset kostade”.
När jag flyttat till en bättre ståplats spelas ett animerat klipp upp på den provisoriska bioduken, av en kvinna som rider på en vit häst bland molnen, får vingar och flyger upp till himlen. En ny variant av Only One spelas och man förstår att kvinnan föreställer Kanyes bortgångna mamma Donda. Jag blir lite blöt i ögonen – är det en ny musikvideo på gång? Men när texten "coming soon" fadear ut och klippet spelas upp igen fattar jag att det är ett spel.
– The idea of the game is my mom traveling through the gates of heaven, säger Kanye och jag ser hur folk i publiken vänder sig mot varandra och höjer frågande på ögonbrynen. Typiskt Kanye West att avsluta med ett sådant frågetecken.
För er som missade att se showen live finns det som tur är fri tillgång till klippet på Tidal.
Läs även: "Trailer för Kanye Wests TV-spel".
