Foto: Viktor Flumé
För bara ett par år sedan betraktades en audition inför någon av tv-kanalernas talangjaktsjurys som en dödskyss till varje chans att bli tagen på allvar i andra musikaliska sammanhang. Visserligen var det via den sortens tävlingar som alla från Beyoncé till självaste Elvis Presley en gång i tiden först mötte en publik, men för den som ställt upp i Idol eller Fame Factory var det likaväl tvärkört.
Så är det inte längre. Amanda Jensen, Loreen, Tove Styrke och Agnes har alla det gemensamt att de gått vidare från primetime-tv-anpassad styling till egna uttryck och olika grad av kredd. Nästa i raden är Nicole Sabouné, som var större än formatet när hon deltog i The Voice under 2012. Nu är det snart dags för debutalbum.
Två singlar har Nicole Sabouné hunnit med, och i dagarna kommer den tredje, I Surrender.
– Den är lite somrigare, förklarar hon.
Men likväl postpunk, föreslår jag, och Nicole Sabouné nickar leende.
– Ja, jag tycker ju det. Den har en sådan nerv.
För det är i det mörka uttrycket från brittiskt tidigt åttiotal hon har hittat sin genre. Joy Division och Patti Smith har hon namncheckat i varenda intervju, men i hennes första singlar Conquer or Suffer och Unseen Footage from a Forthcoming Funeral kan man också höra tydliga ekon av Bauhaus och till och med Killing Joke.
– Jodå, de finns där. Bauhaus har jag lyssnat mycket på, även om jag kanske fortfarande inte har kommit längre än till hitsen. PJ Harvey är en hjälte, och popnerven tror jag kommer från att jag har lyssnat så mycket på The Smiths.
Men det finns samtida musik som Nicole Sabouné lyssnar på också.
– Vaccines, dem älskar jag. The Drums. Och Vampire Weekend, förstås, Goat, Drowners och Parquet Courts om du har hört dem?
Hennes album, planerat att släppas efter sommaren, har alla förutsättningar att göra väsen av sig.
– Jag har en massa demos, och det känns bra. Ju mer man kan välja bort, desto större chans att albumet blir bra skit. Soundet utgår från mig. Jag är den som säger till om mer reverb, eller att det behövs mer atmosfäriska gitarrer. Okej, ibland säger jag saker i bilder och så transformerar Ola och Nicklas det till ljud.
Nicklas heter Stenemo i efternamn och hör vanligen hemma i Kite, men är en av de två samarbetspartners som Nicole Sabouné har skrivit och spelat in tillsammans med. Den andra samarbetspartnern är förstås Ola Salo.
– Att han satt i juryn i The Voice var den enda orsaken att jag sökte dit, faktiskt. Shit, det känns så länge sedan, men det var bara förra året.
Trots sin tvekan sökte hon alltså till tv-programmet, och snart var hon en del av Ola Salos lag.
– Det var en ”blind audition”, så juryn fick inte se mig förrän de hade tryckt att de ville ha mig på sitt lag.
Men vad hade hänt om någon annan hade valt dig till sitt team? Till exempel Carola? Hade du fått sjunga låtar av Kate Bush, Florence & The Machine och Sinead O’Connor i så fall?
– Jag vet faktiskt inte, haha. Men eftersom alla fyra i juryn, även Petter och Magnus Uggla, tryckte positivt för mig var det jag som fick välja lag. Jag har ju alltid haft min musikstil, så det kunde också styra vad jag sjöng i programmet. Jag och Ola valde låtar, och så var det väl någon från programmet som skulle godkänna.
Efter att hon röstats ut fortsatte samarbetet med Ola Salo, och idag kan Nicole Sabouné inte hitta nog med lovord för att beskriva sin mentor.
– Jag ringer honom när jag är glad och när jag är ledsen för något. Han känns faktiskt mer som en storebror, som ger råd om allt jag undrar, precis vad som helst. Vissa känner man sig sådär själsligt besläktad med, och med Ola var det precis så redan från början. Han ger mig utrymme, och när jag vill följa min magkänsla förstärker han mig. Han är snabb att uppfatta.
För Ola Salo var det lika omtumlande att möta en så ung sångerska som inte bara sjöng fantastiskt och som visste vad hon ville dessutom matchade hans musiksmak.
– Haha, det är rätt kul att konfrontera honom med sådant. ”Du, jag vet att du har lånat de här detaljerna ur David Bowies Quicksand.”
Den uppmärksamhet som The Voice ändå fick handlade till stora delar om de 360-avtal – närmast slavkontrakt – som de unga hoppfulla tvingades skriva under för att få vara med. Bland de saker deltagarna fick acceptera att signa bort fanns både del av alla framtida inkomster och till och med ”rätten till sin personlighet”.
– Jag är fortfarande bunden av det avtalet, tror jag. Men jag försöker att inte tänka på det. Sådant löser sig. Jag har ju hela tiden behållit min integritet.
Nicole Sabounés tredje singel I Surrender (Roxy) finns ute nu.
Artikeln har tidigare pubicerats i Nöjesguiden nr 6 2013.
