I helgen var jag på trettiofemårsfest hos en vän. Temat var blommor, födelsedagsbarnet hade blommig klänning, kvinnliga gäster hade kransar i håret och manliga hade möjligtvis ansträngt sig med en blommig slips.
En man i stråhatt och gul skjorta kommer fram till min lilla mingelring och brölar om att han är expert på att veta om blommor är äkta eller fejk. Han känner på min kompis blomkrans: fejk. Han känner på en blomma i en vattenfylld vas: äkta. Kul.
Jag hade kunnat bete mig trevligare än jag gjorde, jag erkänner, men jag säger: “Fy fan vad du bara pratar massa”. Han säger någonting om att han faktiskt är en riktigt bra lyssnare och jag säger att det inte märks. Någon slätar över och börjar prata om blommor igen.
Senare råkar vi hamna bredvid varandra igen i den lilla lägenheten. Ingen av oss yttrar ett ord tills han anklagande påpekar att det är så det blir om inte han pratar. Jag får lite dåligt samvete, känner att jag varit för hård och att jag ju ändå vill framstå som trevlig för värdinnans skull. Jag berättar om en bok jag börjat läsa tidigare på dagen, Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit, och att jag kanske därför var extra snabb att hugga, men att den är intressant och att essän som boken bygger på enligt många var starten till begreppet “mansplaining” när den kom 2008. Det är typ allt jag hinner säga innan brölet sätter igång igen. Det förklarar för mig vad mansplaining är.
Ni inser vad som händer. En man förklarar för mig vad mansplaining är. Han vet inte vad det är och jag har precis läst en halv bok i ämnet, skrivet av kvinnan som lade grunden för hela begreppet. Det är så uppenbart meta att det inte längre är meta.
För stråhattemannens och allas vår skull kommer här mina favoritcitat ur essän Män förklarar saker för mig, som alltså är en del av den nyss utkomna boken med samma namn.
• “Jodå, människor av båda könen dyker upp på olika tillställningar och håller låda om ovidkommande saker och konspirationsteorier, men det där inpiskade, stridslystna självförtroendet hos fullständigt okunniga personer är, enligt min erfarenhet, könsbundet”.
• “Det handlar om den arrogans som tidvis gör det tufft för alla kvinnor inom alla områden, som hindrar kvinnor från att yttra sig och som gör att ingen lyssnar på dem när de faktiskt vågar säga något, som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld.”
• “Detta syndrom är ett krig som nästan varenda kvinna utkämpar varje dag, ett krig som pågår även inom henne själv, en övertygelse om att hon är överflödig, en inbjudan till tystnad.”
Läs även: "Killar har förstört tjejers utekvällar i fler hundra år".
