Ann-Christine Ruuth. Foto: Lina Alriksson.
West Pride är inte alltid så himla bra på det här med trans.
I fjol intervjuade Mian Lodalen Gudrun Schyman under rubriken “Årets hetero”. Jag letade länge förgäves efter programpunkten “Årets cis”, men den fanns inte. Tydligen hade West Pride ingen aning om att hetero faktiskt inte är en motsats till QTBH.
I årets program gör man inte mycket för att bättra på sitt rykte. Det är problematiskt att en festival som ska vara till för QTBH-communityt bjuder in Ester Roxberg för att prata om sin bok Min pappa Ann-Christine. Borde inte en pridefestival handla om våra egna röster och våra egna historier, snarare än våra anhörigas berättelser om hur jobbigt det var att acceptera oss? Vad transrörelsen behöver är inte ännu en historia utifrån, de finns redan i mängder! Det som behövs är tusen nya berättelser av och om oss själva. Att Ester Roxberg dessutom felkönar sin mamma i titeln och att Ann-Christine Ruuth (f.d. Roxberg) därmed kallas “pappa” i West Prides officiella program kommer ju inte heller upplysa någon besökare hur man faktiskt behandlar transpersoner med respekt.
Kanske ligger problemet i att det inte är en särskilt communitydriven festival? Göteborgs Universitet, Svenska Kyrkan, offentliga bibliotek, stadsdelsnämnder, Göteborgs Konstmuseum, Världskulturmuseet, Stora Teatern, Brewhouse och olika fackförbund finns bland arrangörerna. Alla är inte väl förankrade i QTBH-communityt, så desto viktigare då att granska deras programpunkter.
Det värsta som står att läsa i årets program handlar om en sedan länge avliden transkille, Andreas Bruce. I det tryckta programmet, förmodligen korrläst av ett antal personer som inte har reagerat, står följande beskrivning: “Den märkliga och gripande historien om Therese Bruce som föds som flicka men tidigt förklarar att hon inte vill leva om hon inte får vara man.” Hon? Att säga sig arrangera en pridefestival för hela QTBH-communityt och släppa igenom sådant här är oförsvarbart. När West Pride via sociala medier uppmärksammades på problemet ändrade man i texten på webben. Men oavsett, den typen av formuleringar ska inte ta sig igenom. Om arrangörerna inte klarar av att respektera QTBH-personer kanske de inte ska vara arrangörer?
Transliv är inte märkliga, men historien om Andreas Bruce beskrivs just som det. Av West Pride, som ska finnas till för alla transmän som inte alls tycker att deras liv är särskilt märkliga. Pridefestivaler är kanske den enda platsen där transpersoner skulle kunna slippa känna sig onormala och just där beskrivs vi såhär.
Är detta den transinkludering vi har längtat efter? Vilka är det som har godkänt den här programpunkten? Vilka har läst texten och tyckt att “den känns okej, den kör vi på”? Jag vill att det här misstaget ska få konsekvenser. Avgå alla.
Läs också: HBTQ-personer tolereras bara om vi inte syns.
