Maria Ramnehill: MakeMake skriker för alla som delar hennes transerfarenheter

MakeMake-Maja.

”Slang i armen, slang i rygg. Tro mig, tro mig, ingen gör det här för att bli snygg, så sluta snacka skit om sånt du inte vet nåt om.” (Ur I Fucking Love Science.)

Jag har också stått i mammas klackar när jag hade för små fötter för att de skulle passa. Har vetat att jag är ett freak och nästan gått under för att jag har försökt vara normal. Har också stått på fester och försökt förklara för främlingar som ”aldrig träffat en trans förut” varför det inte är okej att fråga mig om vilka genitalier jag har. För alla de som kan leka jag har aldrig-leken till Mammas Klackar Mixtape tills vi däckar. Hon rappar om dissociation, sexarbete, trakasserier, smärta och operationer, om depression och om att inte finnas i offentligheten annat än som skämt eller i porren.

Mammas Klackar Mixtape har släppts på Soundcloud och jag vill att alla ska höra det här. MakeMake är Maja, som skriker för alla som delar några eller många av hennes erfarenheter. Hon berättade för Musikguiden i P3 att MakeMake blev till när hon började skriva en annan typ av texter än den pop hon tidigare gjort, att hon med hjälp av hiphop hittade en ton för att kunna skriva de texter som hon behövde få ur sig. Med målet att inte försköna någonting, att beskriva hela den komplexa verkligheten som är hennes transerfarenhet. Och hon har hittat exakt den ton i musik och text som gör att det är stärkande att höra även de fula sidorna.

”Tro mig det finns inga gränser, folk kan fråga vad som helst. Man kilar ner för gatan, och främling ropar vad e du? Man är på fest och kompis kompis frågar vad e du? En genusvetare vill jämföra det med lektion, en aktivist undrar om allting är en lång aktion. En äldre hippie ger dig råd om egots vibration, en gammal klasskamrat vill höra om operation.” (Ur Vem Häck.)

Varje gång en hör en annan transkvinna klaga på dumma frågor om operationer eller ”Vad är du?” blir det lättare att själv säga ifrån. Lättare att bara känna att man inte är skyldig någon att svara på frågor, att man är värd mer, att inte behöva vara en ambassadör och pedagog. Vi försöker ju bara leva våra liv.

Jag behövde läsa tusen bloggtexter av andra transtjejer om deras erfarenheter för att acceptera att jag är kvinna. Jag kunde känna igen någon liten aspekt i en text, ta med mig den och lägga till mitt eget bibliotek, hitta en annan aspekt någon annanstans, tills jag hade skapat den berättelse som kunde hjälpa mig. Men det finns inget sätt att vara hundra procent säker, och det svåraste är att ta det där steget utan att veta säkert.

Tvivlet kanske aldrig försvinner helt. Jag kan fortfarande ibland känna att jag inte är trans på riktigt, att jag inte är en riktig kvinna, för att jag är lesbisk. När jag lyssnar på MakeMake kan jag skita i det, skita i heterosexism och cissexism, skita i hur korrigerade kroppar anses vara naturligare än transsexuella kroppar, skita i dumma frågor om operation eller om jag är kvinna eller man, skita i trakasserande snubbar. För transitionen ger mig inte ett lyckligt liv, den ger mig bara en chans att leva, och Mammas Klackar Mixtape kommer att göra att det blir bättre, svängigare och roligare. Och som Maja sa till Musikguiden:

”Jag vill nå ett ensamt freak där ute som sitter och känner att livet är omöjligt för att pöbeln står utanför fönstret med brinnande facklor. En person som sitter i sin ensamhet och inte ens kan formulera vad det är för inre monster som vill ut. Jag vill att den personen ska höra min musik och känna att jag inte förskönade nånting utan bara skrek precis hur hemskt och komplicerat det är.”

Läs även: Maria om transkultur som är på riktigt, och transkultur som inte är det.