Säg mig, vad finns det mer att berätta om att vara en vanlig vit cisheteroman, som inte redan har berättats tusen gånger under de senaste tusen åren?
Vi lär oss alla, redan som barn, att relatera till pojkar på film och i litteratur, medan bara flickor lär sig att relatera till de få berättelser om flickor som finns. Detsamma gäller naturligtvis den som inte är vit, inte är cis, inte är hetero.
När man påpekar att berättelser om män är precis lika lite allmängiltiga som berättelser om kvinnor riskerar man samma hets som Ebba Witt-Brattström har mött de senaste veckorna, i debatten om Kulturmannen. “Det farligaste en kvinna kan göra är att mäta män med kvinnors mått, för de tror att de fortsatt är normen för Människan. […] Det värsta kulturmannen vet är att bli bekönad och det är därför vi måste hålla på med det här uttrycket: man, man, man.”
Slutsatsen Witt-Brattström inte uttalar är att samma sak gäller fler hierarkier. Det formulerades till exempel i Queer Nation-manifestet på nittiotalet: “Jag hatar heterosexuella människor som tror att berättelser om dem själva är 'allmängiltiga' men att berättelser om oss uteslutande handlar om homosexualitet.” Samma sak tror den som är vit eller cis, att den är normal.
Som Valerie Kyeyune Backström skrivit i Expressen: “Vi är nämligen precis lika viktiga, eller oviktiga som alla andra på denna jord: det är det som är själva poängen. Att människoliv kan utspela sig i Paris eller Skövde liksom Kampala, att ett hår kan ringla nedåt eller sträcka sig mot himlen och det är värt att skriva det, att skriva in det, att skriva in oss i Sverige.” Och när några av oss inte finns i kulturen, då är det ett tecken på att vi inte räknas i samhället.
Tendensen att avfärda rättighetsrörelser som “identitetspolitik” motsvaras i kulturen av hur berättelser om marginaliserade grupper bemöts som identitetskultur. “Den här filmen handlar om att vara trans” verkade de flesta recensenter tänka om den film som handlar om en ciskvinna som blir kär i en transkvinna.
Naturligtvis är det för att kulturen och politiken har skapats i samma strukturerade samhälle, och därmed kommer kulturen och politiken att uppvisa samma strukturer. Vi har en skev syn på vem som kan bära berättelserna om vår kultur. Vi tror att en berättelse om en man handlar om att vara människa, och en berättelse om en kvinna handlar om att vara kvinna.
Det behöver inte vara ett problem att berättelser om vita cisheteromän anses vara allmängiltiga. De handlar naturligtvis om mänsklighetens tillstånd, de också. Problemet är att de är så förtvivlat tråkiga. Problemet är att berättelserna om oss andra inte anses vara allmängiltiga, att vi inte får vara bara människor. Vi behöver läsa om de som inte är som vi. Inte för att politisk förändring går genom kulturkonsumtion, utan för att det inte finns något kvar att säga om den vita, cisheterosexuella mannen.
De spännande, nya och roliga berättelserna handlar om De Andra.
Läs även vår stora bråkrecap: Ebba Witt Brattström vs Kulturmannen.
