"Så fort omslaget till Vanity Fair kommer ut är jag fri" säger hon, trycker handen mot glasdörren och tittar ut mot den blanka poolen.
Hennes rygg är vänd mot kameran och paljettkänningen faller nästan hela vägen ner i golvet. Annie Leibowitz fotograferar henne och det är som en ritual. Ett avtäckande som inte alla har råd med. En bild på framsidan av Vanity Fair, och en värld som säger "välkommen, darling".
Det är inte alla som har råd att justera ett maskulint pannben eller skala ner adamsäpplet. Men ändå är det stort. Att hon står där i sin svarta klänning med bara axlar och säger "Call me Caitlyn". Håret faller i lockar som Rita Hayworths och alla säger att hon påminner om Jessica Lange.
Och trots att alla pratar om hur vacker hon plötsligt har blivit, som om det vore det viktigaste av allt, är det stort att hon vågar. För det är ingen självklarhet att kunna göra det ännu. Det är stort för att barn fortfarande tar sina liv och begravs i fel kläder med fel namn. För att tonåringar står utan hem och tvingas leva på gatan. För att människor förvägras sina rättigheter och sin värdighet. Och trots att hbtq-rörelsen i väst startades av svinförbannade rasifierade transkvinnor har deras rättigheter knappt förbättrats alls sedan dess.
Transfrågor har sopats under mattan och ignorerats av omvärlden. Eller iallafall av alla det inte personligen berör. Därför är det stort. Därför borde alla som kommer ut få en ceremoni. Fyrverkerier och liljor och en kör som sjunger "I'm the world's greatest", fast "I'm" ska vara ersatt med "You're". Det borde vara standard. Iallafall i dagsläget.
Caitlyn jagades bort så länge. "I've pushed her away, just pushed her away for so long." Sextiofem år är en lång tid att leva i skuggorna. Hon var tvungen att ha hemligheter, för världen omkring krävde lögner. Men Caitlyn har inga lögner längre. Hon vaknar i sitt hus i Malibu, hör Stilla Havet utanför sitt fönster och hon är fri.
Läs även: "Call Me Caitlyn".
