Det regnade priser över Lisa Aschans långfilmsdebut Apflickorna. I höst är regissören tillbaka med Det vita folket, en suggestiv skräckfilm där Vera Vitali låses in på ett klaustrofobiskt flyktingförvar.
År 2011 svävade en ovanlig stäpplöpare genom film-Sverige. Till en början liknade Apflickorna en relativt vanlig ungdomsfilm om vänskapen mellan två tonårstjejer i samma voltigelag, men maktkampen i stallet stegrade till en ovanlig västernfilm.
Den originella långfilmsdebuten besvarades med beröm och priser, inklusive tre Guldbaggar – för Bästa ljud, manus och film – samt utlandsvinster i Berlin och Tribeca. Knappt hann folk undra vad regissören Lisa Aschan skulle göra härnäst innan hon som första filmare tilldelades Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium, initierat 2011 för att stödja kvinnliga regissörer i början av sina karriärer. Men bara några månader senare tackade hon nej till de fem miljoner kronorna.
Producenten Anna-Maria Kantarius menade att deras film "inte riktigt passade ramarna som de hade satt upp för stipendiet". Vinnarprojektet ifråga var en filmatisering av pjäsen Förvaret, skriven av poeten Johannes Anyuru och Aleksander Motturi, men den film som släpps i höst heter Det vita folket och bygger på ett originalmanus skrivet av Aschan. Den enda gemensamma nämnaren som kvarstår är spelmiljön: ett flyktingförvar.
En första teaser ur Det vita folket.
Alex (Vera Vitali) har separerats från sin dotter och slussas till en underjordisk, fängelselik miljö som styrs med förtäckt järnhand av en respektingivande Pernilla August. Trots bitande kyla både innanför och utanför anläggningen finner hon mänsklig värme i Josef (Issaka Sawadogo), en fåordig vakt vars godhet döljer sig bakom många lager melankoli.
Spelmiljön är givetvis politiskt laddad, men det är knappast en pamflettfilm. Snarare rör det sig om suggestiv skräck med flackande belysning, plötsliga oväsen, otäcka korridorer där man skymtar såväl en övergiven bebis som en brinnande man.
– Mitt mål har varit att göra en snygg, spännande och absurd film. Vi har filmat på 35mm film och jag har jobbat med en Hollywoodkompositör. Det skulle både se och låta dyrt!
Det har varit ganska snålt med förhandsinformation om Det vita folket. Vad kan du avslöja som vi inte redan vet?
– Vad ska jag säga? Pernilla August har ett tio centimeter långt ärr över kinden, Issaka Sawadogo har en blick man aldrig glömmer och Vera Vitali spelar ”røven ud af bukserne”, som man säger i Danmark.
Situationen för huvudpersonen, en snövit kvinna som talar ren svenska, får det hela att likna en subversiv omkullkastning av flyktingpolitik – men kan det också uppfattas som en klassisk strategi för att skapa identifikation? Ett slags whitewashing av ett problem som annars drabbar "dom andra"?
– Det är ingen provokation, det handlar om identifikation. Jag tänker att folk generellt gillar blonda människor bättre, så jag letade efter någon som var bra, blond, snygg och känd. När jag provfilmade Vera Vitali insåg jag direkt att ingen annan kunde göra rollen bättre. Hon har absolut gehör när det kommer till filmskådespeleri. Det bör också tilläggas att många som sitter inlåsta på förvar talar flytande svenska plus har ljust hår.
Har du stött på ängsliga reaktioner inför ämnet?
– Nä, mer att de går upp i brygga för att det är så fett.
Du har kallat Apflickorna en modern västern och Det vita folket "ett rymdepos inspirerat av The Shining". Inspireras du mycket av genrefilm? Eller handlar det om att damma av videohyllorna och uppdatera gamla konventioner?
– Det värsta straffet för mig är absolut frihet. Att arbeta med genrefilm ger mig och de jag arbetar med tydliga ramar för hur vi ska göra filmen. Det är tematiken som styr vilken genre jag väljer. Den fängelseliknande platsen där Det vita folket utspelar sig är som ett rymdskepp. De intagna och anställda är instängda, utelämnade åt sig själva, med ett hotfullt och obegripligt universum utanför. Och sen blir jag jätteglad när folk skrattar när de ser filmen! Jag var rädd att de inte skulle våga, men det verkar funka.
Så har du plockat fram boxningshandskar inför eventuella kulturbråk?
– Jag har bensin.
Läs även: Nöjesguidens recension av Apflickorna.
