Om tolv år kan Sveriges tio största festivaler vara jämställda. Det blir slutsatsen när man läser årets prognos som föreningen Jämställd Festival sammanställt och jämför den med förra årets siffror.
Något som borde kunna ske i en handvändning kan alltså ta över ett decennium. Samtidigt verkar utvecklingen bland mindre festivaler snarare gå åt fel håll, med fler och fler mansdominerande akter på scenerna.
En sådan är Big Slap, open air house-festivalen som arrangeras här i Malmö för andra året i år. Bland åtta bokade akter finns inte en enda kvinna, men väl tio män. Förra året var Rebecca och Fiona de enda kvinnorna på scenen.
När man konfronterar arrangörerna blir svaret att de har försökt boka fler kvinnor, men inte lyckats eftersom genren är så mansdominerad. Det är en mer sympatisk förklaring än många andra festivalbokare tidigare utryckt – vi minns till exempel Emmabodafestivalens chockerande svar: "Vi bokar bara bra artister. Vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat".
Men inte ens sympatiska ursäkter eller vilja räcker. Vi måste alla ta ansvar för att göra hela samhället jämställt, och i kultursektorn vilar ansvaret extra tungt på bokare och arrangörer.
Visst är det sant att de flesta genrer är mansdominerade och att den elektroniska musikscenen nog är en av de värsta. Det är självklart att patriarkatet påverkar även musikbranschen – flickor får inte samma uppmuntran och kvinnor möter mycket mer motstånd. Just därför räcker det inte med att sträva efter jämställda bokningar år efter år och ge upp med en ursäkt när man misslyckas. Ett mer långsiktigt arbete är nödvändigt.
Vad skulle en arrangör göra om de verkligen brydde sig om jämställdhet, verkligen ville boka jämställt, men upplever att det är svårt att hitta kända kvinnor i genren? Jo, ge plats åt mindre etablerade kvinnliga akter. Eller starta DJ-skola för tjejer. Eller skänka vinsten till Popkollo.
Arbetet för jämställdhet är inte enkelt. Det kostar och det kräver uthållighet. Det är därför vi i den feministiska rörelsen fortfarande håller på, trots att vi kämpat så länge. Vi tar vårt ansvar och jobbar på minst lika hårt i uppförsbacke. När andra visar ointresse och sviker sitt ansvar axlar vi även deras. Inte för att vi vill, inte för att det är rätt och rättvist, utan för att det är helt jävla nödvändigt.
Martina Skrak, feministisk aktivist och jämställdhetskommunalråd Malmö (V)
Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och DJ
Emilia Frölich, DJ och medlem i Vänsterpartiet
Linnea Lewrén, ordförande i Tjejrejv
Club Mamma
Som ett alternativ till Big Slap anordnas det feministiska festen B**** Slap – En smocka åt patriarkatet som du kan läsa om här.
