Komplett med stråkkvartett ställer sig Alex Turner och Miles Kane längst fram på Flamingoscenen och låter sig värmas av kvällssol och av den jublande entusiasm som åtminstone de 10-15 främsta publikleden ger uttryck för.
Miles Kane njuter det genom att småmysande lunka runt i rökrock strax bakom Alex Turner, som är desto mer flamboyant i sitt utspel. Han stannar i en roll av lätt cheesy brittiskt sjuttiotal, konsekvent i klädval, i gestikulation och i mellansnack ("Thank you very much, jolly good, carry on"), och det passar förstås utmärkt till deras dramatiska svepande orkestrala pop, som låter som den skapats till någon bättre spionthriller från 1971 med Michael Caine i huvurollen.
Standing Next To Me från deras första album får starkast gensvar, men det finns gott om andra höjdpunkter också. I sin cover av The Falls Totally Wired tar Miles Kane chansen att leva ut de där frontfigurdrömmarna som aldrig riktigt fått fäste i andra sammanhang, och Bad Habits tillåts falla isär fullständigt innan de effektfullt monterar ihop den igen.
Även om de håller viss distans till varandra på scenen är det påfallande hur väl herrarna Turner och Kane trivs i varandras sällskap. De får feeling och flyttar om i sin setlist, vilket orsakar frenetiskt bläddrande i notbladet för den följsamma stråkkvartetten, och de delar leadgitarransvaret och leadsång broderligt mellan sig. När deras röster lekfullt och sömlöst glider över i varandras är det som bäst, och det enda som fattas är de där hyllningarna till David Bowie som de skämt bort sin publik med tidigare.
