Förutsättningarna var de sämsta tänkbara.
En sen eftermiddagstid för en show som vill röra sig i gränslandet mellan klubb, Las Vegas och konstinstallation. Ett ihållande hällregn. Ett band som ännu inte riktigt förstått att när en diva går ut från scenen för klädbyte mellan varje låt är det de som ska dra ut på låtar, stå för mellanspel och underhålla tills divan återvänder, istället för att som här tystna innan hon ens hunnit ut i kulissen.
Men efter 40 år i rampljuset är Grace Jones ett hyperproffs, och hon tänker inte låta sig nedslås av något så banalt som dåliga förutsättningar. Hon arbetar stenhårt med att hålla stämningen uppe, och medan hon byter om berättar hon spontant och påfallande muntert anekdoter om sina föräldrar och om en man hon mötte i Göteborg en gång från kulisserna, medan bandet (inklusive hennes son Paolo Goude) väntar och ser generat vilsna ut.
Sedan återkommer hon iklädd den ena kreationen mer fantasifull än den andra och radar upp åttiotalshits som Nightclubbing, Private Life, My Jamaican Guy, Love Is The Drug och "enbart för Göteborg just idag" Walking in the Rain – allihop i tighta och blytunga versioner som inte skäms vare sig i relation till sina gamla studioversioner från Compass Point eller till samtida tung klubbreggae. Med en mycket lättklädd akrobatisk man som poledansare fiskar hon efter fortsatt status i gaykretsar, och iklädd kroppsstrumpa, korsett och vit romersk hjälm med löshår tar hon själv ut svängarna med honom i Pull Up To The Bumper.
Från Williams Blood glider hon över i en acapella-version av Amazing Grace som visar hon att hon har en röst avsevärt större än hennes konstnärliga koncept, och så avslutar hon med Slave To The Rhythm medan hon elegant låter en rockring snurra runt midjan.
Att Grace Jones enligt sitt födelsebevis är fyllda 68 bevisar att ålder bara är en siffra, och på Way Out West förvandlar hon en show avsedd för glittrigare miljöer till en strålande och lagom utmanande matinéföreställning som blåser sydvästen av den tappra publiken.
