Kartellen fortsätter att klättra

Den kontroversiella rapgruppen Kartellen är tillbaka med sitt tredje och, enligt många, bästa album. Petter Hallén har träffat frontmannen Sebbe Staxx för att prata återfall, orättvis politik och hans komplicerade förhållande till begreppet manlighet.

"Smärta, hat och frustration/ hjälpte programrebell med sin första miljon" rappade Sebastian "Sebbe Staxx" Stakset i rapgruppen Wannabe Gangster från 2008, en rad som sammanfattar många av de konflikter som drivit gruppens musik sedan dess: framgång och motgång, stolthet och ångest, pengar och politik. 

Hur Leo ”Kinesen” Carmona orkestrerade bildandet av Kartellen och värvade Sebbe och Kaka med hjälp av sitt kontaktnät på svenska anstalter, som han från sin fängelsecell i Finland kommunicerade med via en insmugglad mobiltelefon, är redan en del av svensk rapmytologi. Idag står Sebbe Staxx oftast ensam som frontfigur, men Kartellen är en grupp och är kollektiv i sin kreativa process på ett sätt som är unikt inom den vanligtvis extremt jag-centrerade rapgenren. Som lyssnare kan du aldrig på förhand veta om texterna är skrivna av Sebbe själv eller om det är Kinesens ord vi hör ur Sebbes mun. På nya albumet Ånger & kamp del 2, där all musik är gjord av Can Canatan, mer känd som Stress och enligt Sebbe själv ”Sveriges absolut bästa producent”, har Kinesen och Sebbe Staxx skrivit hälften av texterna var. Kartellen har byggt sin karriär på lösa låtar som blivit direkt-till-YouTube succér, ofta inspelade på flykt eller under permission, men har med Ånger & kamp del 2 gjort sitt mest sammanhållna och koncentrerade album hittills. Det är gruppens på en gång mest utåtriktade och personliga verk, där uttalat politisk klasskampsretorik blandas med rader om blöjbyten. Sebbe själv är ”jävligt nöjd” med skivan och när vi ses ungefär två veckor innan release-datumet verkar han vänta in det otåligt. Han är pratglad och peppad på att få dela med sig.

Vilken är din favoritlåt på Ånger & kamp del 2?

– Favorit och favorit mannen… det är ju ångest att lyssna på alla typ, haha. Mer eller mindre alla låtar framkallar ju antingen ångest eller ilska… Men just nu stärker låten Återfall mig mycket. För jag vill verkligen inte ta ett återfall. När jag gjorde den var jag utbränd på gatan, jag var utbränd på festandet och allting liksom, så låten… bokstavligt talat rann av mig. Jag fattade knappt vad som hände. Sedan ringde jag en vän som har liknande erfarenheter som jag, Abidaz, och sa ”du borde kicka på den här”. Efter det hämtade jag en gammal vän från gatan, ”Tanken”, som spelar gitarr. Det är en jävligt äkta låt, på alla sätt. Jag blev jävligt nöjd med den.

Har du koll på hur länge du varit ren?

– Jag har varit alkohol- och drogfri i tre månader och tjugotvå dagar.

Jag tror att min favoritlåt på skivan just nu är Förortsbarn. Den känns lite som din egen version av My Block med Scarface. Textmässigt tycker jag att många teman som Kartellen alltid har tagit upp sammanfattas på Förortsbarn.

– Jo men det är ju så, folk säger att vi har bytt bana men vi har ju inte bytt bana, vi har dämpat ner vissa delar men det är fortfarande samma saker som avhandlas. Samma problem, samma utanförskap, samma polistrakasserier, allting är ju kvar. Det är ingenting som har slutat för att vi är Grammisnominerade.

På förortsbarn rappar Sebbe ”jag brukade sitta och filosofera över en kladdig kebabtallrik”. Tidigare har han rappat om att han gör det ”för grabbarna på kåken som knallar i tofflor/och grabbarna där hemma som slaggar i soffor“, om att ”sitta och hacka koks med ett busskort” och om hem där ”varenda jävla soppåse är lila”.

En sak som jag alltid uppskattat som lyssnare är detaljerna i era beskrivningar, vardagsrealismen.

– Många rappare rappar om förorten men de betraktar bara, de är åskådare. De kanske vet att det becknas och sånt och då kan de säga ”det becknas här”, förstår du? Men de kan inte beskriva hur det går till när grejerna kommer in i landet, när de delas upp, när de bankas, när de läggs i påsar, hela händelseförloppet. Vi kan det här från A till Ö liksom. Det är inte bara kriminalitet utan även de här vardagsbetraktelserna med fulla mammor och allt det där som man har sett sedan man var liten. Många gånger är svensk rap från ett helikopterperspektiv, det är lätt att analysera gatan men det är det här inifrånperspektivet vi har som många gånger saknas, och det gör att många kan relatera till oss på ett annat sätt. Men nu är det fler än utanförskapets kriminella som lyssnar på oss. Det var så vi började men nu är det jävligt brett liksom, så nu får man se till att vara bredare i lyriken också, så att man kan skola det här landet om vad som händer därute i våra områden.

Du tänker alltså på ett annorlunda sätt när du skriver en text nu än vad du gjorde, säg 2008?

– Ja, jag är inte lika hatisk. 2008, då ville jag bara att världen skulle brinna liksom. Jag ville ha upplopp. Idag förstår jag att det blir upplopp och jag accepterar att det händer för att underklassen måste få ventilera sin frustration någonstans. Det är Alliansens högerpolitik som har bäddat för det här, så de får räkna med att såna här saker händer, men jag är inte ute efter att tända bränder själv som jag var då och då kommer mer reflektioner än frustration och aggression. Det utvecklar en också som människa, att släppa hat och öka förståelse

Hur ser du på Kartellens plats på den svenska rapscenen idag?

– Svensk rap lever och andas. Det finns jävligt mycket bra svensk rap men jag gillar fortfarande oss bäst, haha. Det är så. Vi är bäst i Sverige, det är inget snack. Vi är tävlingsinriktade men samtidigt har självförtroendet växt i det vi håller på med, hävdelsebehovet är inte lika stort längre. Nu är det bara polisen och politikerna kvar som vill stoppa oss men annars får vi göra intervjuer, vi får bra media, vi får bra respons, bra recensioner. Vi drog en publik på 8 000 på Gröna Lund i somras, det var en styrkedemonstration för oss. Vi klättrar uppåt. Jag jagar bara en människa i Sverige, det är Timbuktu. Om jag ska titta på någon i Sverige som är på en plats dit jag vill komma, då är det där han är idag. Det är inte så mycket annat jag har att gå om liksom.

Så du skulle till exempel vilja göra Så mycket bättre?

– Jag hade lätt kunnat göra Så mycket bättre. Jag är musiker, jag lyssnar inte bara på hiphop liksom. Med rätt uppsättning artister hade jag lätt gjort det, jag hade sett det som en ära. Jag tycker att Ken gör ett jävligt bra jobb där.

Vem hade varit din drömdeltagare att vara där med?

– Lisa Nilsson kanske, det är min favoritsångerska i Sverige, eller Mauro Scocco. Fast allra helst Mikael Wiehe, om han inte redan hade varit med.

Det känns som att du har varit väldigt aktiv i att hitta nya rappare runtom i landet. Lani Mo från Göteborg till exempel beskriver dig som en vän och mentor. Jag får bilden av att du har tagit dig an många yngre killar som rappar.

– Ja, väldigt många… För ingen tog sig an mig, förrän Kinesen gjorde det. Jag vet att om du bara ger folk en chans kan de komma någonstans. Vi startade någonting med Kartellen, vi kom in i gamet för att ta bort medelklassrapparna från tronen liksom… och det lyckades vi med. Det här utrymmet som underklassen fått i etablissemanget nu, det måste förvaltas och det är inte bara för Kartellen, det måste delas upp solidariskt så att nya aktörer också får höras. Det är därför vi satsar hårt nu på vårt egna skivbolag UKM, underklassmusik, där vi signat Alliamo från Göteborg och en kille som heter N från Fittja. Ungar som bor i de här områdena, de har inte längre bara Zlatan… förstår du, förut var det bara Zlatan, du kunde bli fotbollsspelare. Nu kan du även bli Sveriges största rappare om du kommer härifrån.

Du verkar bara hitta killar när du är ute och letar rappare.

– Nej, jag har ju min artist Myrna.

Som sjunger, ja.
– Ja, som sjunger… Hur fan ska jag ta mig ur den här frågan? Haha.

Du behöver inte ”ta dig ut ur den”, jag bara tar upp det.

– Jag har inte mött så många duktiga kvinnliga rappare, men gör jag det tar jag henne direkt, det är inget snack. Jag gick en halv termin i samma klass som Linda Pira i gymnasiet på Fryshuset, jag har vetat länge att hon är duktig, och det finns fler. Det är inte så att jag är anti. Jag hörde Rawda, henne gillar jag men jag måste känna det för att jag ska jobba med det, jag kan inte göra något jag inte känner liksom.

Det finns väl väldigt få kvinnliga värdetransportrånare också.

– Det finns nog ingen tror jag. Men det finns ju fullt av kvinnliga banditer så det finns garanterat någon där ute som kommer att komma och köra hårt.

När jag lyssnar på den här nya skivan, men också när jag såg din pjäs Medans vi faller, får jag känslan att det finns få saker i ditt liv som du inte är beredd att visa upp. Finns det några platser dit du inte går, så att säga?

– Det finns vissa mörker som levt hos mig, som jag inte vill face:a. För min egen för omvärlden och mina anhörigas skull, saker man gjort i väldigt mörka stunder som hade varit jävligt svåra att förklara.

Ett tema du alltid har rappat om, ibland uttryckligen, men jag läser ofta in det även mellan raderna, är manlighet. Om ditt eget förhållande till de idealen, på olika sätt. Är det nånting du har tänkt på?

– Det är hela Darwins teori om överlevnad, en frukt av det liksom. Man blir fostrad så, speciellt i de här områdena. Men det är svårt att vara man, det är ju det, det är konfliktfyllt på många sätt. Det finns många konstiga val och mycket axlande… Det är speciellt svårt att vara kriminell och pappa. Det är därför jag inte är det längre, för jag fick inte ihop det. Det var lite antingen eller, och har man satt två barn till världen har man lite en plikt att sätta barnen före det andra.

På Återfall rappar du att ”det är dags att bli man igen” och syftar på att det är dags att kicka beroendet. På ett annat ställe på skivan rappar du att du vill ”gå till graven som en närvarande far”. Jag tolkar det som att du vill nå upp till ett slags ideal som handlar om att ta ansvar, och inte hålla på med en massa grejer som du gjort innan. Men det känns som att det finns en konflikt där eftersom en ”riktig man” också ska stå upp mot sina fiender, aldrig tjalla, alla de här grejerna.

– Ja. Men så är det ju, så är det fortfarande. Skulle jag hamna i en sån situation skulle jag sitta hos polisen och vara tyst, jag skulle inte prata för att rädda mig ut till mina barn, det skulle jag inte göra idag heller. Så i den situationen är jag fucked. Det är därför jag gör mitt bästa för att inte hamna i den där sitsen, för jag skulle aldrig tjalla på någon… Och jag skulle inte ta skit heller. Jag försöker bygga mitt liv så att jag får så lite nya fiender som möjligt.

Så istället för att lösa konflikten försöker du snedda förbi den?

– Exakt, man försöker bygga en skyddad tillvaro, det är inte alltid lätt men det är det som krävs. Mitt absoluta mål i livet är att finnas där för mina barn. De ska ha en pappa, en fungerande farsa. Jag är en väldigt fungerande och bra pappa, men inte när jag… Det är därför jag inte kan knarka, för då skiter jag i allt och jag kan inte skita i allt när jag har två barn. Därför går jag i behandling och allt det där nu, som jag måste göra för att hålla mig nykter och drogfri.

På många sätt kan ju också den här katt-och-råtta leken med snuten ses som en slags manlighetstävling, att man helt enkelt inte vill låta dem vinna över en. Det känns som att det finns vissa saker du har svårt att släppa.

– Ja, men det är ju det. Jag har lagt ner att hetsa mot polisen, men de har inte lagt ner att hetsa mot mig. Jag vill inte ha någonting med dem att göra. Om de kommer till mig ber jag dem dra åt helvete; jag gör inga brott längre. Men det är klart, vad de har gjort mot mig, det är ingenting jag kommer att släppa i det här livet. Både jag och Kinesen, vi fastnar på saker. Men nu har vi fastnat på Sverigedemokraterna istället. Vi lägger ilskan där men det är ett sunt hat, en sund frustration. Jag tycker att det är ett friskhetstecken. Om man tycker om Sverige ska man inte tillåta att rasister sitter i riksdagen.

Du är en väldigt uttalad motståndare inte bara till Sverigedemokrater, utan också rasister i allmänhet. Har det fått några konsekvenser för dig?

– Jag får mordhot dagligen. Alltså, jag är inte rädd för Sverigedemokrater, jag är inte rädd för rasister men man kan inte gå och stoppa huvudet i sanden och hoppas att de försvinner för det gör de inte. De kör ju på den här hotpolitiken, lämnar hotbrev i folks brevlådor, skrämmer folk, ringer folk. Det värsta är att det funkar, vanliga svenssons blir nojiga och lägger ner sitt bekämpande men vi är här för att visa att det går inte att skrämma oss till tystnad. Om inte makten, Säpo och polisen tillsammans lyckades skrämma oss då kommer inte Sverigedemokraterna göra det heller.

Ni har ända sedan förra valet även varit väldigt uttalat emot Alliansen.

– Det är ju de som är huvudproblemet. Alliansen för oss är klassklyftor på steroider. De bygger upp sitt lilla priviligierade Sverige för sig själva och resten får lida. Underklassen får ta största smällen. Eftersom vi ser oss som en röst för underklassen och för gatan är det vår plikt att rikta ilskan i rätt riktning, och det är mot Alliansen den ska riktas. Vi försöker aktivt få dem att röstas bort. Skulle alla i Sveriges underklass gå och rösta skulle de försvinna ganska snabbt. Men så finns ju den här uppgivenhetskänslan. De lobotomerar hela landet med sömntabletter och mediciner som skrivs ut på löpande band, det har blivit en likgiltighetsepidemi över hela Sverige. Den resulterar i att folk tänker att det inte är någon idé att rösta och därför blir valresultatet som det blir. Sedan pratar politiker på ett speciellt sätt som gör att det bara är priviligierade och högutbildade som förstår vad fan de säger. Vi omvandlar det de säger till gatans språk och skickar ut det så att de förstår vad som händer i Sverige.

Sverigedemokraterna vet om att ni hatar dem, känns det som att även Alliansen vet om att ni finns?

– Ja, mannen. Vi blir motarbetade av moderata kommuner hela tiden när vi ska spela. Sedan vet jag att polisens agenda mot Kartellen är på Moderaternas uppfordran, det har poliser själva sagt till oss. Moderaterna har känt till oss sedan 2008.

Du är väldigt aktiv på Instagram. Det verkar vara din favorit bland sociala medier.

– Jag tappade bort mitt lösenord till Twitter, det är därför jag inte är där längre, haha. Jag brukar kalla Instagram ”alibi”, förstår du, det är liksom mitt alibi till Sverige att jag inte håller på med massa skit, för om du kollar min Instagram ser du att jag lever ett normalt liv som vem som helst. Jag hade inte kunnat ha min Instagram 2008. Då hade den sett helt annorlunda ut och hade förmodligen blivit avstängd efter en vecka. Men nu lever man normalt och det är skönt att visa upp det också, så att kidsen ser det.

Det är väldigt mycket barn som bråkar i dina kommentarer.

– Ja, jag vet, och det är synd. Jag ber dem hålla sams, men vad ska man göra? Det är inte min uppgift att censurera folk heller, men man önskar att de kunde vara lite snällare mot varandra.

Jag vet att du är ett stort Eminem-fan, det vet jag bland annat eftersom jag följer dig på Instagram. Jag vet inte vad du tycker men jag tycker att Eminem har blivit sämre sedan han blev ren. Det känns som att det finns en risk när man har haft den här typen av rapkarriär som ni har haft, att ju bättre du mår som människa, desto sämre riskerar musiken att bli.

– Ja, jag vet. Men vi har räddningen där för att vi fortfarande har en medlem som sitter inlåst i en bunker på ett fält i Finland, haha. Och mitt liv härute är fortfarande fyllt med huvudvärkar, det är bara lättare att tackla dem som drogfri. Men jag håller helt med dig. Jag skrev ju Återfall efter ett återfall. Jag hade inte kunnat skriva den om jag hade varit ren i två år... Men jag har inte haft en lugn månad i hela mitt liv hittills. Det verkar som att problem bara söker sig till oss, men jag förstår vad du menar.

Kan det vara så att den dagen vi får en riktigt tråkig och ganska dålig Kartellen-skiva, betyder det att du mår jävligt bra?

– Ja. Vi får väl hoppas för min skull att den dagen kommer. Fast det är jävligt tveksamt. 

Ånger & kamp del 2 recenseras här. Texten har tidigare publicerats i Nöjesguiden #10 2013.