Karl Ove Knausgård sågas i USA – är världens sämsta reseskribent?

15:25 11 Mar 2015

Det tar Karl Ove Knausgård 34 000 tecken bara att ta sig in i USA. I samband med nylanseringen av The New York Times Magazine har bilagans redaktör anlitat den nordiska stjärnförfattaren för att resa genom landet och beskriva vad han ser. Essän, som är lång, och vars andra del kommer ut i dag, delar den amerikanska kritikerkåren.

På den stora populärkulturella sajten Slate toppar artikeln Karl Ove Knausgaard Is The World’s Worst Travel Writer mest lästa-listan. Detta trots att det är två veckor sedan den publicerades. Skribenten Katy Waldman känner igen Knausgård-transen när den ena banala faktan efter den andra radas upp och får henna att undra om hon är uttråkad eller kanske bara känner en vindpust från ett genis vingar. Det spelar ingen roll egentligen, hon har definitivt en poäng när hon kommer till slutsatsen att Karl Ove kan vara den sämsta personen någonsin att anlita för ett resereportage.

Å andra sidan är det nog inte vad texten är menad att vara. Den utgör snarare en markering för vilken sorts journalistik New York Times omgjorda söndagsmagasin vill stå för. Litterärt hög nivå, långsamt beskrivande texter, kreddigt och nytänkande.

Knausgård har anlitats för att som europé, en hyllad och erkänt duktig sådan, resa från Newfoundland i Kanada där vikingarna ska ha stigit i land, ner in i USA och beskriva detta. Bara att veta vem Knausgård är lär vara en form av kvalitetsstämpel i USA. Men det verkar inte ha hjälpt.


Mer cigg.

“I just think it’s a selfindulgent piece of stunt journalism.” Orden kommer från Dana Stevens, en annan av Slates kritiker. Hon säger det i den anrika podcasten Slate’s Culture Gabfest men blir starkt ifrågasatt av sin kollega Stephen Methcalf som tycker att hon inte har fattat någonting, att texten faktiskt är “a tour de force, an incredible piece of writing” – med brasklappen att han inte är av den åsikten bara för att han också är en medelålders, sur och självupptagen “child adult”. Må så vara. Det är i alla fall så Knausgård framstår. Sen kan man debattera om det är en styrka eller en brist. Kanske båda.

För det är oerhört självutlämnande hur han, på grund av att han tappat sitt körkort, inte kan hyra bil och därmed köra in i USA som han sagt till sin redaktör att han ska. I stället röker han, undviker folk ute på en udde i Kanada och väntar på att allt ska lösa sig av sig självt, precis som en toalettpropp han ägnar en sida åt att berätta om gör.

 

Det hade inte vem som helst erkänt, men vem som helst hade inte heller hanterat situationen så. Och det är irriterande att någon som får ett i många journalisters ögon – också mina – så påkostat drömuppdrag bara gnäller om sin ångest. Stannar fem dagar på ett hotellrum och läser en bok om vikingar i stället. Vi har alla ångest, Karl Ove. Vi har alla ljugit för en redaktör och varit rädda att inte kunna leverera.


Mer underhållande är Vanity Fairs reportage The Knausgaard Struggle Is Real: On The Trail Of A Norwegian Literary Superstar In America. Ett ironiskt fiktivt reportage där “Norges bästa privatdetektiv” anlitas av New York Times för att hitta Knausgård/Norges Proust/litteraturens Larry David som tappat bort sig själv.

Eller Huffington Post som under den fyndiga rubriken My Struggle To Read Karl Ove Knausgaard In The New York Times beskriver hur en av de mest fascinerande sakerna med Knausgård är att han inte har någonting att säga. Eller i alla fall inget intressant.

 

I dag publiceras del två av My Saga på internet. Jenny Nordlander kommer, precis som med sviten Min kamp, nöja sig med att bara läsa del ett. Läs också: Du kan inte ana vad som hände med Knausgårds trumpinne.

Stad: 
Kategori: 
3 Visa kommentarer (3)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons