Karaoke för den som kan betala

Den nya karaokeboomen introducerar privata rum för Malmöborna.

På Möllanbornas vattenhål Azalee är karaoken till för alla, det har den varit sedan starten på nittiotalet. Och eftersom alla också kommer hit gäller det att vara ute i god tid för att få sjunga. Flera timmar innan stängning lyser lamporna, som signalerar låtstopp, rött.

Men kanske blir det ändring på detta nu när de tre karaokekedjorna Moyagi, Camping och Sing Sing öppnar egna Malmöfilialer. Här går det att hyra privata karaokerum för upp till 15 (Camping) eller 23 personer (Moyagi). Under de mellan en och två timmar långa sessionerna hinner förhoppningsvis alla i rummet bröla sig hesa.

Det blir i alla fall vi när vi besöker Moyagi. I det långsmala karaokerummet är belysningen dämpad – skönt för den scenskraja. Personalen instruerar oss i tekniken som är påfallande användarvänlig. På en skärm kan man välja mellan 100 000 låtar, ändra pitch och tempo och styra volymen på de båda mickarna. Vi upptäcker snart att den utökade kontrollen kan användas för att jävlas med varandras, något vi inte kunnat göra på Azalee. På en skärm kan man beställa in öl, mat och lyxiga yuzudrinkar. När den bärs in i tysthet av en nästan osynlig servitör dämpas vår uppskruvade tolkning av ”Grace Kelly” för ett ögonblick. Efter bara en halvtimme har vi vant oss vid idén om karaoken som något intimt och privat. Att en utomstående kommer in riskerar rasera allt. Jag skriver i mina mobilanteckningar att karaoken är vår sista utpost för en gemensam muntlig kultur, men här ekar det folktomt.

På det betydligt folkligare Camping är det burgare, bärs och minigolf som gäller, men också här är det nästan kusligt öde. Lokalen lyses upp av kalla och hårda spotlights och servitören bär en sweatshirt med Norrlands Guld-tryck. Hon berättar att de tre karaokerummen oftast är fullbokade på helgerna, trots att de bara haft öppet i en månad.

Vi beställer varsin öl och leds upp till vårt karaokerum på andra våningen. Hon visar oss tekniken som är densamma som på Moyagi och stänger de gardintäckta glasdörrarna om oss, även mo en glipa lämnas kvar öppen.

Rummet är stort och sofforna sköna, vilket gör att flera av oss lockas att sjunga våra karaokenummer sittandes i något av hörnen. I ett av rummen finns en strippstång, men rummet vi sitter i hade nog snarare varit perfekt att hyra för barnkalas. Föräldrarna kan sitta i soffan och läppja på en bärs, äta en burgare och bläddra i magasinen som av någon outgrundlig anledning finns i rummet , Scandinavian Retro och Golf Monthly – en för mamma, en för pappa.

Allt för ett pris på 245 kronor per person för två timmars sjungande. Vi frågar oss vilka Malmöbor som är beredda att betala det priset. Än så länge är Malmö en stad dit många flyttar för de förhållandevis låga priserna och den öppna kulturen. Och Azalee är ett perfekt exempel på detta. Där kan man skråla i armarna på en främling innan man vaggas till sömns av Aichas tolkning av I Try strax innan tre en lördag natt. Det är inte så exklusivt, men det är i alla fall gratis.