Inte utan mitt barn

Jag trodde inte att det skulle hända. Jag hoppades att det inte skulle hända. Men det gjorde det.
Jag talar så klart om den farliga nepotismen som får föräldrar att börja involvera sina barn och tidigt ge dem en gräddfil i den egna karriären. Det är klart att det händer här och där, men liksom inte i konst.

Det var en öppning för en tid sedan, och vid en skulptur stod en tioåring medan hens beundrande pappa och en leende konsthallschef lyssnade på hens gulliga tal om hur hen tänkt när hen gjort skulpturen tillsammans med sin pappelipappis. Det var varmt och soligt och runtomkring satt människor och picknickade med kylboxar intill sig. Jag letade efter en kräkpåse.

Det är något väldigt svårt när vi står och lyssnar på ett barn som bevisligen inte har gjort det själv, utan kanske snarare varit inspirationen. Men jobbigast är att tvingas inse att hens framgångsrika konstnärsföräldrar helt har tappat omdömet och tvingat fram ungen att, så att säga, vara Lucia i ett gammeldags tåg, när hen egentligen max var en pepparkaksgubbe.

Alla runtomkring mig verkade dessutom tycka att det var helt okej och otroligt sött. Alla ska få vara med. Ja, alla ska få vara med, men måste alla andra låtsas? Är det schyst?

Något händer med vissa personer när de får barn. De tappar helt omdömet och ska tidigt marknadsföra avkomman som de kulturella hockeyfarsor de är. Det bästa exemplet på detta är såklart familjen Wahlgren som i generationer har förädlat konsten att skamlöst lyfta fram sina barn. Jag har inte kollat vilka artister som är med i årets Allsång men jag gissar att Benji (?) Wahlgren kommer att dyka upp i någon form. Glöm inte att hans mamma Pernilla var precis lika hjälpt som barn (hon fick till och med en roll i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander efter föräldrarnas påtryckningar), innan hon blev en shopaholic.

Konsten har varit relativt förskonad från detta fenomen (men det finns sannolikt ett rödvinsgalleri på Hornsgatspuckeln där det har skett), och det som hände framför skulpturen var första gången jag var med om det.

Medan alla stod och log runtomkring invigningstalet kändes det skönt att få utbyta menande blickar och ett rest ögonbryn med min kompis som också var där. En till som förstod. En till som såg att nepotismen nu flyttat in i konstvärlden, och in bland konstnärerna. 

Och det måste stoppas.

Bäst just nu

1. Isaac Julien

Fotografiska, den 3 juli–17 augusti

Sommarens showstopper heter Ten Thousand Waves. En visuell dikt på nio skärmar om ond bråd död i jakten på ett bättre liv med kinesiska storstjärnor som Maggie Cheung och Zhao Tao. Ett måste.

2. Ayreen Anastas & Rene Gabris

Tensta Konsthall, till och med den 28 september

Från början fanns det alltid en plats som var allmän. I privatiseringens tidevarv är det viktigt att slå vakt om dessa platser. För var ska du annars kunna uttrycka dig fritt?

3. Lili Reynaud-Dewar 

Index, Kungsbro strand 17–19, till och med den 

13 september 

Hon gör det jag alltid drömt om: dansar fridans helt själv i en konsthall (i min dröm är jag också naken…), för att få känna mig frigjord från de stela, vita rummen. Nu behöver jag inte det. Tack, Lili!

4. Selfies – nu och då

Nationalmuseum på Konstakademin, till och med den 31 augusti

För 14-åringarna är sommaren en tid då duck face eller stone face ställs på sin spets. För oss över 19 handlar det mer om att försöka se bra ut på ett avslappnat sätt (men det finns så klart undantag). Det kan verka banalt, men samma frågor ställde sig även Rembrandt. Han föredrog stone face med kraftiga skuggor.

5. Kjartan Slettemark

Kulturhuset, till och med den 14 september

En legend i svensk konst. En transidentitet som gick från att vara konstnär till att bli konst själv.