Josefina Larsson började sy när hon fick ärva sin bortgångna mormors tygförråd, en gång i tiden populär modist i Nässjö. JÅAL Atelier, namnet på Josefinas märke, står för Josefina Åsa Anna Larsson, namnen på hennes mamma, mormor och gammelfarmor.
– De är kvinnor som har tagit för sig och tagit hand om varandra. Jag gillar att jag får med mig dem, även om det ger mig en svåruttalad förkortning.
Hon är utbildad på Central Saint Martins i London, en av världens mest framstående modeutbildningar. Där gick hon till masterutbildningen och fick mycket publicitet för sin examenskollektion, som hon fick visa på Somerset House under Londons modevecka, något som bara de bästa eleverna i varje årskull får. Men det var 2010. Idag har hon egen ateljé i Midsommarkransen i Stockholm, något som hon beskriver som att gå från modets mittpunkt till dess periferi, men inte på ett dåligt sätt.
– På Saint Martins tog Louise Wilson och Julie Verhoeven hand om många av kurserna. Många stora rörde sig i korridorerna, fotografen Tim Walker var där en gång, Stella McCartney och Christopher Kane höll föreläsningar. Man var där det hände och man trodde att det var det viktigaste i hela världen. I Stockholm iakttar jag mer. Men jag tycker mycket om Stockholm, man kan få perspektiv på saker och ting här.
Josefina Larssons första solovisning för JÅAL Atelier ägde rum på Stockholms modevecka i augusti. Inspirationen för vår/sommar 2013 består av hypnos, skolgårdsattityd och Man Rays fotografier, berättar Josefina och visar bilder som har varit viktiga under arbetets gång och som alla hör ihop på något vis.
Skosnörena i modellernas hår och på klänningarna kommer från en bild som Josefinas kompis mejlade henne av tjejer med hår snörat som på en korsett eller en gympasko. Det anknyter till en annan bild av den typ av snörlek som var populär bland barn, i alla fall på nittiotalet när Josefina växte upp.
Både kollektionen och visningen fångar den där obekväma känslan av skolgård. Känslan av att vara lite väl medveten om sin kropp, trots att den ännu inte är något att vara medveten om. Små kreativa utbrott där man sydde pennfodral i lila kamouflagetyg från syslöjdens förråd. Intrigerna i det tysta. Det är svårt att inte dra paralleller till modebranschen, även om det inte är Josefinas avsikt, menar hon när jag frågar.
– Jag ville ha attityden från skolgården och inspirerades av den tuffa leken. Men jag tog också bokstavliga element med sjukliga mönster och broderisnurror.
Händerna med snörena på bilden ser också ut att vara utsträckta som för att hypnotisera någon. Som den klassiska bilden av en hypnotisörs händer, spretande och långa, utsträckta mot offret för hypnosen.
– Kollektionen ska förföra på samma sätt som hypnos, ett tillstånd där man är mellan vakenhet och sömn och är öppen för utmaningar och frågor. Jag vet inte om jag tror på hypnos, men det är ett vackert begrepp.
Hypnosen som ett tillstånd som gör en mottaglig kan kopplas till intuition som ett sätt att arbeta med öppet sinne. Det är något som Josefina återkommer till, att även om man börjar vid en viss punkt, till exempel Man Ray eller skolgården, måste man tillåta sig att gå vidare. Själv börjar hon ofta med tygerna som får ge en viss känsla, men hon fastnar inte där utan arbetar intuitivt utifrån det, berättar hon.
– Jag gjorde ett personlighetstest nyligen, ett sånt som många är emot, men jag gjorde det i alla fall. Då fick jag väldigt högt på just intuition, enligt testet är man då också öppen för ”den andra sidan”. Så då blev jag rekommenderad att jobba som medium och präst.
Men inte designer?
– Jo, designer också.
Men är det inte svårt att hålla på sin intuition på en miljö som till exempel Saint Martins, som är ökänd för att kunna bryta ner en känslig själ med hård kritik och konkurrens?
– Jo, men det är bara åsikter, inget rätt och fel.
