Karaktäristiskt för ett samtal med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson verkar vara att de aldrig kan svara direkt på den fråga man ställt. Det blir tydligt när vi ringer upp för att prata om den tvåhundrade och sista podcasten, deras Globen-show The Last Waltz. De sitter i en bil på väg till Värmland för att äta tårta med konstnären Lars Lerin. Vi får ett samtal om showen (vars interna – och uppnådda – mål varit att sälja fler biljetter än Påven gjorde -89), manlig vänskap, och problematiken i att åka till Jamaica för nya programmet La Bamba, på Kanal 5, och reproducera en stereotyp.
Noteras bör även att deras röster under samtalet var omöjliga att skilja från varandra – i just detta fall något som skulle kunna skyllas på ljudmattan av bildäck mot asfalt. Därför kan det ha uppstått viss förvirring kring vem som egentligen sagt vad. Vi utgår ifrån att de ändå talar (nästan) lika mycket för den andra som för sig själva.
Först ut med krogshow, först ut med podd. Vad kommer ni att introducera och popularisera härnäst?
Fredrik: – Ketchup, kanske? Eller blir vi de första i Sverige med att ge ut ett vin där vinsten oavkortat går till välgörenhet? Så jävla eko, fairtrade, pengar till välgörenhet. Ett osmutsigt kändisvin, det skulle vara spännande.
Vad har ni planerat för The Last Waltz som är Globen-worthy?
Fredrik: – Under den här bilresan pratar vi oavbrutet om Globen. För oss är det viktigt att åtminstone hälften av kvällen blir podcast. Det ska bli hisnande och nytt, diskussioner vi själva inte vet var de tar vägen. Att sitta framför 15 000 människor och improvisera, det finns ingen jävel i standup-Sverige som skulle våga det, och därför tycker jag att det känns viktigt att spänna musklerna lite. Men det måste också bli mer än bara babbel, så med hjälp av musik och cameos och pyroteknik får vi se till att det blir show också.
Ja, varför gör ni showen, egentligen?
Filip: – Vi kallar den ju The Last Waltz som en hommage till ett av våra favoritband, The Band.
Fredrik: – Får man säga The Band i Nöjesguiden?
Filip: – Tveksamt! Det är en slutpunkt för någonting. Hur lökigt det än låter har vår ständiga dialog med de som lyssnar varit så rörande och fantastisk. Vi vill tacka alla som fan har kastat bort, eller investerat, massa timmar i att lyssna på oss. Det kommer bli en emotionell kväll, tror jag.
Vad gör det för era självbilder att vara mer populära än Påven?
Fredrik: – Det är katastrof, såklart. Det är väl vanligt i vissa katolska sekter att man piskar sig själv om kvällarna på sitt rum? Jag kommer väl att ägna mig åt det fram tills innan showen, gå ut på scen och visa min Twelve Years A Slave-ärrade rygg. Det är väl åtminstone ett hälsotecken att vi inte säger att vi är mer populära än påven?
Filip: – Beatles fick massa skit på 60-talet när John Lennon sa att Beatles var större än Jesus. Men vi har svart på vitt att vi åtminstone är populärare än Påven i Sverige. Det känns som ett av de mest sunda tecknen på den svenska mentala hälsan just nu.
Kom fokuset på dig, Filip, i La Bamba till efter att du blev välsignad med sommarpratsbehandlingen? Uppstod ett nytt intresse för dig då?
Filip: – Ja, det kan man väl säga.
Fredrik: – Jag nödgas säga att om man tvunget skulle tvinga sig själv att fundera kring vem som är mest intressant av mig och Filip, och tro mig, det här är inget man behöver göra, så vinner han. Men om det blir en säsong två av La Bamba tror jag att mina drömmar kommer att stå i fokus. Filip är orolig för att mina drömmar bara handlar om att jag sitter och sorterar kvitton en hel dag.
Men varför blev det så?
Filip: – Många skulle säkert hävda att alla våra program är väldigt självcentrerade, men vi ville vända kamerorna mot oss själva ännu mer. Vi har gjort så många program där vi har intervjuat folk.
Jag har inte så mycket åldersångest, men en galopperande växa upp-ångest, och när jag dessutom blev farsa…
Fredrik: – Det slår mig nu att det går att dra en rät linje mellan mina och Filips olikheter, och den typiska indelningen mellan de nordeuropeiska länderna. Spanien, Italien, och Frankrike, de katolska, passionerade och kanske på ytan mer intressanta, och de tyska, lutherska, svenska länderna där vi exploderar på insidan. Exakt den europeiska uppdelningen finns mellan oss två. På ytan ter sig Filip som mer spännande, men det finns kanske en spännande förlängning i att veckla ut mig. I att veckla ut Tyskland.
Hur tycker ni själva att ni har vuxit under den tid ni har jobbat ihop?
Fredrik: – Du menar totalt? Vi hade aldrig klarat av att operera själva i den här världen. Vi kanske hade gjort saker som hade varit viktigare för samhället, eller, kanske inte jag, men… Att vi blev polare och klickade är det, i den mån det finns någon framgång, som är framgången. Jag avundas ingen ståuppkomiker i hela Sverige. Att vara ensam i det, det tilltalar inte mig.
Filip: – Det var bådas vår smala lycka att vi träffade någon vi gillar att hänga med. Jag rekommenderar alla det.
Fredrik: – Det intressanta, eller ”intressanta”, är att jag tror att vi inte fått ut något alls av alla de här åren. Det är mycket möjligt att vi krympt av att vara med varandra. Vi tycker också att det är mycket intressantare att ifrågasätta varandras tankar än att sitta och bejaka dem. Jag tror att vi är 90% av de människorna vi kunde varit.
Filip: – Jag tror att det kommer bli hemskt när en av oss dör. Det kommer bli jättetomt.
Fredrik: – Inte för svenska folket.
Filip: – Nej, men om Fredrik dör, det skulle vara jättetråkigt.
Fredrik: Kul! Tydligt!
Filip: – Nej, verkligen fruktansvärt!
Fredrik: – Sluta nu.
Filip: – Men vad gör jag då? Vad gör jag den dagen du dör?
Fredrik: – Nöjesguiden ordnar smygläsning på begravningen.
Filip: – Det är som katter ibland, att de dör strax efter sina ägare.
Blev det tryckt stämning i bilen nu?
Fredrik: – Vi får ta oss ur det med Nöjesguidens hjälp.
Vi pratar inte mer om er relation, då. Hälsar ni på folk ni pratar illa om i podden? Är det svårt att se dem i ögonen då?
Fredrik: – Jag springer inte in i folk så jävla ofta, men jag skulle absolut hälsa. Det är klart att vi pratar illa om folk, men jag vet inte… Jag hörde om en podd, eller en tvodd kanske, där hela upplägget var att de skulle prata om sådant de irriterade sig på. Det är fel grundinställning att fundamentet ska vara att man är irriterad. Oftast är det ju att man tycker att någon är jobbig. Om vi säger att Camilla Läckberg och hennes gäng helst av allt pratar om Let’s Dance, även om de skulle vara på en avrättning i Texas, så är det ju egentligen inte att jag är arg på dem. Jag sover rätt gott om nätterna.
Ni håller på med en film om ett somaliskt bandylag i Borlänge. Vad kan ni berätta om den?
Fredrik: – Jag tror att den kommer ha premiär på Göteborgs filmfestival i januari!
Filip: – Om de släpper in oss där.
Fredrik: Det är nog det mest humanpolitiska vi någonsin varit inblandade i. Om saker och ting bara visas upp bidrar man till att minska rädslor i samhället. Mycket av främlingsfientlighet beror nog på en diffus känsla i magen som gör att man bara trycker bort saker och ting. Genom att skapa en somalisk hjälte eller två tror jag att man kan bidra till ett bättre Sverige. De hybristankarna bottnar jag ändå i. Det är lättare att vara snarky på twitter, säga att alla främlingsfientliga, högerlutande människor är dumma i huvudet och inte kan stava, garva åt det och gå vidare. Det är bökigare att vara en person som startar ett omöjligt bandyprojekt och lägger ner sin själ i det. Eller att åka dit och filma det.
Filip: – Att åka dit med jämna mellanrum, flyga från USA ett antal gånger för att hålla i det här projektet, är bökigare än att prata i nån jävla podd i Kulturhuset som ändå ingen lyssnar på. Eller dela någon jävla debattartikel. Det är det enda man ska göra nuförtiden, tydligen.
Fredrik: – Det är fan mäktigt med en dokumentärfilm på bio som handlar om Sverige 2014, och inte om när Palme skaffade nya tänder 1972. Det är här och nu, och det är fan hög tid för det. Om det bara blir en film som når de vettiga, sunda, vänsterlutande människorna gör det inte jobbet. Vi måste nå Morgan och Ola-Conny-publiken också.
Man får väl ändå säga att er publik är rätt bred. Finns det något som talar emot att ni skulle göra det?
Fredrik: – Vi har pratat om det i podden några gånger, att det är fantastiskt när Jonas Hassen Khemiri skriver ett otroligt öppet brev till Beatrice Ask i DN. Problemet är att även om den artikeln delades tror jag inte att alla läste den – vi måste kunna nå ut till folk som kanske inte vanligtvis är så engagerad i frågor om invandring. Somalierna är en av de absolut största invandrargrupperna vi har i Sverige, men jag tror inte att det finns speciellt många gammelsvenskar som kan namnet på en enda somalier. Det blir bara en diffus grupp människor, och där finns ett problem. Visst verkar vi otroligt vettiga?
Ni har tänkt mycket på det, iallafall.
Fredrik: – Ja, det är klart. Vi har verkligen levt i det här, vi har inte känt mer för något vi gjort.
Vilka gör allt rätt i svensk media just nu?
Fredrik: – Oj.
Ni kommer inte på en enda?
Filip: – Vi är ganska kräsna. Jag får känslan av att folk tycker att Timbuktu gör allting rätt.
Fredrik: – (skrockar) Ja-ha!
Filip: – Jag såg någon rubrik… Kan det ha varit i Filter? ”Sveriges mest älskade människa”.
Fredrik: – I samma nummer som Sigge Eklund-artikeln!
Filip: – Han har en sund aura kring sig. Jag tycker väldigt mycket om honom, men jag vet inte riktigt vad han gör just nu. Eller är det den här singeln? ”När Sverige blev…”
Den Svenska Skammen.
Filip: – Exakt! Det är nog helt rätt nu. Men personligen kan jag känna en mättnad, och det har väl med supervalåret att göra, inför när människor ska förklara Sverige. Jag vet inte hur länge det kommer vara intressant. Men vi får väl svara Timbuktu.
Men är det det ni tycker?
Filip: – Jag får känslan av att folk tycker det.
Fredrik: – Jag och Filip är nog mer intresserade av människor som gör allt fel i media.
Filip: – Lina Thomsgård är väl en sån som gör allt rätt också. Hoppar av Forsman & Bodenfors efter Mia Skäringer-skandalen. Hon är en sån som får utse sin egen drömregering i DI Idé. Det får sannerligen inte vi göra. Det är möjligt att hon blir vår första kvinnliga statsminister.
Fredrik: – Det tror jag inte!
Filip: – Du vet aldrig vad som händer. Det är bara en valcykel bort.
Så vilka gör allt fel?
Filip: – För mig är det fascinerande hur Stefan Löfvén kan ligga bra till i opinionsmätningarna, trots att jag inte vet om någonting han har gjort i media. En potentiell statsman som inte lyckats säga ett enda ord som jag har lagt på minnet, trots att han suttit i ordförandestolen i, vad är det, två år? Det är obegripligt! Det är som de säger – ju mindre du twittrar, desto färre följare tappar du. Ju mindre minnesvärda saker du säger, desto bättre ligger du till i Sverige.
Fredrik: – Det känns också som att Filippa Reinfeldt gör allt jävligt fel. Hon har positionerat sig själv som någon sorts lyxmänniska som inte bryr sig om det riktiga folket. Hon har sitt instagramkonto där hon lägger upp cupcakes, där någon jävla städare går in och tar bort dåliga kommentarer.
Filip: – Hon har ett stort behov av en image rehab.
Om vi går tillbaka till er show – varför tror ni att krogshowsfenomenet blivit så stort?
Filip: – Det finns inte så mycket annat att gå på.
Fredrik: – Nej, hon menar varför folk gör dem. Men jag tror inte att alla behöver göra shower. Själv ser jag med skräckblandad förtjusning på hur konceptet ”komiker gör tematisk show” håller på att urvattnas helt. Den traditionen har funnits länge, men nu är det så många att det borde finnas någon sorts kvalitetskontroll innan man får komma ut och säga ”jag har en egen show”. En liten kommitte – där vi kanske ska ingå – som avgör. Antingen kastas man till vargarna eller så får man gå upp på Cirkus.
I La Bamba testar Filip olika saker som ska göra honom lycklig. Hur valde ni ut de olika momenten?
Fredrik: – Det springer ur Filips sköra psyke, såklart. Det skulle vara riktiga drömmar, men även kanske, långt, långt in finnas en bredare tematik. Men drömmen fick gärna vara så specifik som möjligt. Att han ville bli avgudad i en församling i den amerikanska södern är roligare än att han ville bli avgudad, punkt.
Jag tänker på rastafari-avsnittet, till exempel, där ni är på Jamaica och hänger med Sizzla. Funderade ni någonsin innan på om det kunde bli känsligt?
Fredrik: – Näe. Vi gör väldigt sällan det. Jag litar på min magkänsla, det är klart att det finns de som kan tycka att man med ett sådant avsnitt förstärker en stereotyp som finns. Men det vi också gör är att vi driver med den stereotypen. Vi är tillräckligt smarta, vi säger aldrig i programmet att alla på Jamaica är såhär.
Filip: – Det blir lite larvigt också. Det var ju sådär där vi var, det var precis sådär. Det var en bekräftelse av stereotypen. Om någon annan vill åka dit och skildra ett annat Jamaica är det fritt fram.
Fredrik: – Eller menar du att vi borde satt dit Sizzla hårdare för att han är homofob?
Filip: – Vi kan alla enas om att det är för jävligt att Sizzla inte gillar homosexuella. Men man kan inte bara jämföra Sverige med Jamaica. Det är två extremt olika länder och det kommer att ta extremt lång tid för Jamaica att förändras. Man ska förstå att Sizzla är enormt populär eftersom han ger tillbaka så mycket till sitt samhälle. Jag säger inte att det gör att man kan förlåta honom för alla andra saker, men det förklarar varför folk älskar honom så mycket.
Filip och Fredrik har på senaste tid gått djupare och djupare in i det bespottade "vita mediamän"-träsket, något de inte verkar göra särskilt mycket för att motverka. I vintras kulminerade kritiken när de i sin podcast diskuterade feminism, och kom fram till att "om Kakan Hermansson skulle skjuta Filip skulle feministerna jubla" (fritt citerat). I vårt samtal fastställer de gång på gång att de känner sig utanför den "riktiga" kulturella sfären – samtidigt verkar de inte jobba så hårt på att bli omtyckta av den. Inte för att nu göra en Marcus Joons (no offense, Marcus Joons).
Fredrik: – Jag vet att det är mer initialt tillfredsställande om Kakan Hermansson sitter med en homofob i amerikanska södern och säger ”jag tycker att du har fel”. Men det är inte så att den där kvinnan förändras en millisekund av det där. Det kan låta lite nihilistiskt och uppgivet, men jag tror att det är sant. Om vi hade träffat Sizzla och sagt ”by the way, Sizzla, you’re wrong about homosexuals” hade det inte förändrat någonting. Vi hade bara fått visa oss på styva linan.
Filip: – Vi är alldeles för dåliga i Sverige, kanske i hela världen, på att förklara varför världen ser ut som den gör.
Fredrik: – Det kan man se på diskussionen om Ukraina och Putin, det som kommer fram är ”fan, vilka idioter de är”. Ja, det kan man ju tycka, men varför är de det? Det är bara det som är intressant.
Ni ser inte det som er uppgift att ta upp den problematiken.
Filip: – Det blir ganska ytligt, måste jag säga. Till och med jätteytligt. Det urholkar debatten att alltid bara prata om vad man tycker, och aldrig om varför det har blivit som det blivit. Att prata homofobi med Sizzla tror jag är lika svårt som att prata med en hund. Det har aldrig varit min grej att säga ”gud vad fel du har”. It goes without saying, ibland är det bättre att bara visa upp vad folk säger och låta folk formulera sina egna tankar kring det.
Fredrik: – Det är ju en programserie! Tio åsikter som finns i världen, som är omöjliga i Sverige. Människorna som jobbar på Nöjesguiden tycker ungefär likadant, tror jag, ungefär som vi tre gör. Om det finns tio åsikter som går stick i stäv med det, homofobi, vapenfetischism, då skulle man kunna åka runt och utforska varför de åsikterna finns.
Gör ett program om det. Ta in lite andra perspektiv! Den här showen i Globen måste vara en tonårsdröm för er. Finns det något som kan trumfa den?
Fredrik: – Det är sant att det är en pojkdröm. Jag och Filip pratade om det, att Globen börjar kännas lite gammal nu med alla nya arenor. Det är en sorts last waltz för podden och för Globen, på något jävla sätt.
Filip: – Det känns härligt att vara de som tog någonting till Sverige, och lyckas ta det hela vägen till Globen. Det är den definitiva erövringen, att vi startat en folkrörelse. Att arenarocken blivit arenasnack.
Fredrik: – Det känns som att nästa livegrej efter Globen måste bli något väldigt annorlunda. Kanske en turné på äldreboenden genom Sverige? Jag är inte säker på att det finns jättemycket ekonomi i det, men då får man se det som första steget mot att bli riksdagspolitiker.
Eller mot att göra ett vin och skänka alla intäkter till välgörenhet.
Fredrik: – Det första osmutsiga kändisvinet!
Den första osmutsiga äldreboendeturnén.
Fredrik: – Den första osmutsiga krogshowen!
Men är det verkligen det som skulle trumfa Globen? Vad drömmer ni om, om ni får vara hur irrationella som helst?
Fredrik: – Det finns en intressant tudelning i ens personlighet, som man aldrig ska blunda för. Man kan drivas av olika saker på exakt samma gång. En människa som drar igång ett bandyprojekt i Borlänge drivs av exakt 50% idealism och 50% opportunism, en känsla av att ”det här kan bli min väg till ett sommarprat” – på samma sätt kan vi ha ägnat månader åt att filma i Borlänge, jättemycket för att vi vill bidra till ett öppnare samhälle, men också för att vi vill dricka drinkar på Toronto Film Festival.
Filip: – Ju äldre man blir desto mer inser man att ädla motiv är härliga, men ädla motiv kommer alltid också med egoistiska motiv. Det gäller alla. Det finns inget smutsigt i att våga erkänna det för sig själv. Även Gandhi njöt av applåderna!
Påven i Globen njöt av applåderna.
Filip: – Exakt! Han gick av scenen, satte sig i logen och highfivade någon assistent. ”Det där gick hem.” Med andra ord, drinkar på Toronto Film Festival. Att gå fram till Spike Jonze med en succé i ryggen. Det känns realistiskt, utropstecken.
Fredrik: – Avslutar Filip Hammar, med ett skratt.
Förutom detta uttömmande samtal bad vi Fredrik Wikingsson – som odiskutabelt förtjänar mer plats i det offentliga rummet, efter Filip-fokuset i La Bamba – välja sina tre bästa liveupplevelser, inför Globen-showen. Här är hans svar.
1. Paul Simon i Globen, typ 1989
– Jag och min bästa kompis Hugo von Zeipel tog tåget ner från Juniskär, trodde vi skulle bli ihjältrampade men fick en magisk kväll när Paul sjöng You can call me Al. På läktaren till höger stod tre ynglingar och dansade, som Paul Simon uppade från scenen. Jag tittade på dem och var avundsjuk på deras frihet. Förra året fick jag höra att en av dem var Sigge Eklund. Det var maxat, eftersom vi idag är vänner. Nu läser jag att Paul Simon sitter i skiten och det känns mörkt så in i helvete. Men den där vårkvällen har jag kvar.
2. Maria McKee på Lollipop, typ 1996
– Hon verkade arg och MÄRKLIG, men det gick INTE att slita ögonen ifrån henne.
3. Bob Dylan på Waterfront i höstas
– Skjut mig då, för att det är väntat, men helvete, jag har sett honom kanske 20 gånger, hatat det jämt, men den här kvällen var den befriande belöningen för alla pissgig. Och som en näst intill ofattbart poetisk cirkelslutning satt jag bredvid Sigge Eklund och höll honom i handen under avslutningslåten Long and wasted years. Låt mig bara HA det och håll käften.
"The Last Waltz" går, som vid det här laget bekant, av stapeln den 5 juni i Globen. Här finns allt du behöver veta.
