En död författare är en bra författare

Isabelle Ståhl 13:36 13 Dec 2013



Det har föreslagits att samtidens nostalgiska inställning till förra seklet – litteraturen, inredningen, musiken – beror på att vi fortfarande känner oss mer hemma i 1900-talet än i det ännu unga 2000-talet. Men jag tror att det handlar mer om skillnad än om likhet.

När man inte
känner sig särskilt hemma i sin egen tid är det svårt eller omöjligt att alliera sig med samtida författares längtan bort eftersom den bara blir en återvändsgränd till nuet.
Om jag exempelvis skulle känna mig tilltalad av Karl Ove Knausgårds litterära spleen blir jag förmodligen snart besviken när han säger något odrägligt i en intervju som representerar allt jag hatar med samtiden.

Kanske är det alltid lättare att känna tröst och hemmahörighet i världar som existerar i en upphöjd, förfluten tid bortom det förgängliga och tarvliga nuet och inte kräver av en att man ska känna identifikation. Ibland behöver man något som står helt utanför ens egen värld. Om författaren är död kan dennes ändliga fysiska existens och förmodat odrägliga personlighet inte solka ner verkets bortomvärldsliga skönhet. Det är mycket lättare att ha överseende med att Hjalmar Söderberg objektifierar kvinnor som mystiska väsen eftersom man alltid kan skylla det på hans samtids kvinnosyn. Av samma anledning kan jag förbehållslöst älska Mad Men-karaktärerna trots deras ohämmade sexism.

Den schweiziske författaren Christian Kracht är inte död, men har trots detta skrivit en så storartad sekelskiftesskildring att man stundvis tror att det är W. G Sebald eller Thomas Mann man läser. Hans bok Imperium (utgiven på svenska på Ersatz förlag 2013) tar sin början i 1900-talets begynnelsebörjan. Nudisten och vegetarianen August Engelhardt reser till den tyska söderhavskolonin Nya Pommern i Papua Nya Guinea för att grunda en religion baserad på kokosnötens underbara egenskaper. Engelhardt finner världen elak, dum och fientlig men hyser varmt hopp om att hans kokovorism ska kunna förändra den. De tropiska sjukdomarna som hotar i det väntande paradiset bekymrar honom inte i jämförelse med den inre, oläkbara förruttnelse som han menar ansätter anden i den europeiska moderniteten. Hans utopiska manifest ”En sorglös framtid” har blivit en hit hos civilisationströtta tyskar och snart får han sällskap på ön. Hans gryende vansinne och bottenlösamisantropi gör honom dock inte till någon optimal ledare för kokosnötskulten.

När det är som bäst lyckas Kracht likt Ernst Jünger med kirurgisk precision och musikalisk lätthet förmedla sublima gränserfarenheter. Det är komiskt och groteskt som ett stegrande tropiskt feberdelirium. Inte minst de många sinnrika sidohistorier han sömlöst väver in i handlingen. Det har föreslagits att Kracht lurar läsaren till att tro att Imperium ”egentligen” är en pojkbok eller en äventyrsroman trots att han i själva verket skrivit den som en ironisk, nostalgisk pastisch på ovanstående genrer. Men det vore förenklande att föreställa sig någon sådan inneboende egentlighet. Krachts febriga skildring av det groteska livet i kolonin kan ses som en ouvertyr till 1900-talets krig och fasor. Vid ett tillfälle skymtar den unge Hitler förbi, en lika megaloman, oförlöst konstnär, romantiker och vegetarian. Kracht syr in Franz Kafka och Tomas Mann i handlingen med samma elegans som Florian Illes gjorde i sin fantastiska 1914 – århundradets sommar (Norstedts 2013).

Man kan lätt beskylla vurmen för gamla böcker och döda författare som en ytlig, estetiserande nostalgi. Att exotisera det förflutna som något fullständigt väsensskilt från vår egen tid är att behandla det som en avlägsen söderhavsö som vi kan utnyttja som projektionsyta för en mer ursprunglig, ren, och direkt tillvaro som vi tänker oss att vårt moderna förnuft har fjärmat oss från. Det befriar oss från ansvaret för vår egen tid och dess problem.


MÅNADENS LÄSNING

69 tecken på att du är en rättshaverist
Mårten Schulz och Magnus Frederiksen
Vertigo förlag
Är din första reaktion på alla upplevda oförrätter att anmäla någon för något? Framför du dina påståenden som aggressiva frågor? Mårten Schulz har skrivit den perfekta julklappsboken till yngre manliga Julian Assange-fans.

Godnattsagor för barn som dricker
Marjaneh Bakhtiari
Ordfront
Bakhtiari följer upp sin hyllade Kalla det vad fan du vill med en vemodig skildring av ett snöigt Teheran där några människor försöker gå vidare med sina liv i revolutionens efterglöd.

Ingens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihet
Atlas
Litteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. Här skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan 30-årsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annan än att själv bli mamma.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons