Döskalle & Mästerligt möter Hanna Hellquist

Om du inte har läst hennes kåserier i DN har du garanterat hört henne gapa i radio. Hanna Hellquist syns och hörs nämligen överallt. Döskalle & Mästerligt kände sig lite avundsjuka, bestämde sig för att ligga i bakhåll och försökte ge henne en kallsup.

Har du någonsin ångrat något du skrivit om dina nära och kära?
–Nej, för jag låter dem nästan alltid läsa innan jag publicerar.

Har det varit gånger där någon säger ”glöm att du får skriva det där”?
–Ja, det har hänt en gång när jag tänkte skriva om mammas kille Göran. Han var lite småfull och vi var hemma... åh, Gud, jag kan ju inte berätta detta, då blir det ju som att jag skriver om det! Grejen var att det var hemma och han tyckte att han skulle få vara sig själv hemma utan att det kom med i DN.

Tröttnar du aldrig på att skriva om dig själv?
–Jo, det gör jag. Mer och mer på sista tiden. Jag skrev ett kåseri för någon vecka sedan som inte alls handlade om mig och det var jättehärligt! Jag sitter ju på måndagskvällarna och har panik. Jobbar hela veckorna och sedan ska man gå ut och se mönster i någonting och tänka ”det här skulle man kunna använda”. Och jag har liksom inte haft tid och då tar man det som ligger närmast. Och det är ju jag!

Så du är lat med andra ord.
–Ja, det är en lathetsgrej. Inte bara så klart. Men man är ju inte ute hela tiden och gräver i andra människors företeelser. Samtidigt är det väldigt användbart att utgå från sig själv om man gör det på rätt sätt. Använder man sig själv, så slipper man sätta dit andra människor. Om man inte använder sig av dem då.

Var verkligen Carl Bildt så svår att intervjua som alla säger?
–Nej. Alltså, jag var ju ingen skjutjärnsjournalist som skulle ifrågasätta hans politik. Då hade det nog varit väldigt svårt. Björn Häger har ju ägnat hela kapitel åt konsten att intervjua Carl Bildt. Han är hal men väldigt rolig.

Vem har varit jobbigast att intervjua.
–Det finns ju intervjuer jag har gjort där jag har känt mig så jävla dum i huvudet och där det har varit stelt, men att själva intervjun ändå blivit bra till slut. Sedan finns det intervjuer som har varit jätteroliga att göra, men som inte blivit bra i tidningen. Senaste gången jag kände mig liten och tafatt var häromveckan när jag intervjuade Lennart Hellsing. Han var jättetrevlig, men jag var livrädd för att råka avbryta honom i något resonemang.

Du var en av 20 kvinnor som gick att rösta på som Sveriges sexigaste singel på Expressen. Du kom på delad 7:e plats tillsammans med Elsa Hosk.
–Haha!

Hur åtråvärd skulle du själv säga att du är?
–Väldigt! Jag tycker det är konstigt att jag är singel.

Varför är du singel då?
–Jag är inte kär i någon. Och så har jag en väldigt liten tajt familj. Det gör att man liksom inte behöver så mycket mer. Jag är inte så kåt av mig heller, jag har inte ett jättestort behov av att vara ute och ligga med folk. Jag har det ganska bra hemma i tv-soffan. Det är bara ibland när man har ägglossning som det blir lite annorlunda.

Åh, ”ägglossning”.
–Haha! ”Pricka in mig den dagen, då kan det hända att jag bjuder till!” Nej, jag hade ett jättelångt förhållande som tog slut, så det kanske inte är så konstigt att man är singel. Men det här med att vara åtråvärd, det är ju för att man är i en bransch där alla är ute och super med jämna mellanrum, så egentligen borde man ju hångla mer än vad man gör.

Så det blir inte så mycket fyllehångel för dig?
–Nej. Bara ibland. Jag är väldigt förtjust i det annars. Det är ett bra sätt att närma sig människor på. Man kan i alla fall fråga, då har man någonting att prata om. ”Vill du hångla? Nähä, varför inte det då?”

Hur mycket har du retuscherat din byline-bild?
–Den i På Stan? Jag tror inte att den är retuscherad alls. Jag tror inte att DN retuscherar sina byline-bilder.

Jaha, det är en sån där princip.
–Ja, jag tror att de vill göra så lite som möjligt med bilderna. Men om den skulle vara retuscherad är det knappast jag som har gjort det. Jag hade väl en bra dag helt enkelt.

Är du vår tids Cecilia Hagen?
–Vi har ju en Cecilia Hagen i vår tid?

Ja, men hon kommer ju att dö före dig. Tar du över då?
–Jag vet inte hur länge jag håller på med detta. Men visst, det blir ju en jämförelse där för att vi båda är på bild med de vi intervjuar. Jag tänker inte så mycket på framtiden. Om jag gjorde det hade jag nog haft ångest hela tiden.

Om du måste välja ett av följande: aldrig mer prata om din katt i radio eller aldrig mer snusa?
–Aldrig mer prata om katten, herregud! Det var jättelätt. Den är ju väldigt söt så det skulle ta emot lite, men snusen slår ju katten. Om det var så att jag var tvungen att lämna bort min katt eller se den bli överkörd, då hade jag kanske tänkt om.

Är det en försvarsmekanism att hela tiden tjata om hur tjock du är?
–Gör jag det!? Ja... det vet jag inte om det är. Kanske. Jag har alltid varit väldigt smal, men så upptäckte jag för något halvår sen att jag gått up typ tio kilo på två år. Så ja, det är väl någon underliggande, att man hellre förekommer än att förekommas. Men nu har jag börjat promenera hem från jobbet, så nu är jag så fit!

Får du mycket finragg nu när du är författare?
–Finragg?

Ja. Har inte Horace Engdahl börjat ringa bootycalls till exempel?
–Nej, det har inte hänt. Jag väntar fortfarande på att Jonas Hassen Khemiri ska ringa.

Så inga samtal med flås?
–Det är klart att folk ringer, men det är inte något finragg. Jag måste tänka efter, har jag hånglat med någon fin? Nej, jag hånglade nog med finare folk förr i tiden. Jag har ju för fan haft kille i fem år!

Hur ofta blir du arg?
–Jag blir sällan arg. Jag blir mer besviken och så vänder jag det mot mig själv och så blir jag ledsen.

Jaha, som en sån där mamma som aldrig blir arg utan bara ”väldigt besviken”. Det är ju värre!
–Fast om jag blir mamma kommer jag nog att bli arg.

Det här med morgonradio och din röst. Kan du förklara det?
–Nej. Hur menar du?

Hälften verkar tycka att du är asjobbig och hälften tycker att du är det bästa som hänt radio sen typ antennen. Men många irriterar sig på din dialekt.
–Min dialekt!? Jag har fått höra att jag har mansröst. Men dialekten, vad fan ska jag göra då? Ska inte jag få jobba på radio för att jag är från Värmland?

Nej.
–Då skulle vi behöva stänga ner hela Din Gata.

Men erkänn att du brer på din dialekt lite extra för att vara sådär manhaftigt "härlig"?
–Ja, det gör jag säkert. Det beror lite på vad man pratar om. Vissa saker, som att låtsas vara arg, blir roligare om man pratar värmländska.

Exakt hur bitterfittig är Martina Thun egentligen?
–Va!? Bitterfittig? Det var det värsta jag har hört. Inte alls! Eller... jag vet inte riktigt vad bitterfittig betyder. Men jag ser inte henne som bitter, eller fittig. Hon är hård liksom, det gillar jag. Jag gillar när hon spänner ögonen i en under sändning, då känner man sig liten.

Hur känns det att vara tant redan?
–Va, tant?

Ja...
–För att jag sitter hemma med katten? Och gillar att virka grytlappar? Och gillar att plantera blommor? Och att vara ute på landet och handskas med jord? I såna fall känns det jävligt bra.

Ringde du och Alex Schulman varandra och bestämde er för att släppa era pappaböcker samtidigt?
–Nej, Gud! Det var Viggo Cavling som sa det, ”Åh, har du läst Alex Schulmans bok, ni har precis samma tema!”. Fast visst hade det varit coolt. ”År 2009 ska vi slå undan benen på alla farsor.”

Hur många gånger önskar du att Kodjo höll käften under ett genomsnittligt Morgonpasset?
–(lång paus) Haha, jag kan ibland önska att han pratade lite tystare, men han har faktiskt lärt sig att ha längre avstånd från micken när han får sina ryck.

Fast det är inte svar på frågan. Hur många gånger per morgon önskar du att han höll käften?
–Kanske en till två gånger. Det är olika. Om vi ska komma fram till ett snittal säger jag 1,3 gånger.