Broder Daniel hoppade han av innan de hade blivit en allmän angelägenhet och under hela 2000-talet har Daniel Gilbert spelat andrafiolen bakom Håkan Hellström. Men nu stiger han fram ur skuggan med sitt första soloalbum.
Du har ju alltid varit en Robin till Håkan Hellströms Batman – den profilstarka och pålitliga sidekicken.
–Det är en skön roll att ha, men det var ju inget planerat. Faktiskt är absolut inget i Håkan-utvecklingen planerat, ingen av oss hade minsta förhoppning i den här riktningen när vi gjorde den där första demoinspelningen.
Hur kommer det sig att du ger dig på en solokarriär nu?
–Isse på Dolores vräkte ur sig att han ville ha en skiva från mig i oktober och först tog jag det inte så seriöst, men sedan dök tillfället plötsligt upp. Håkan skulle ta paus och jag insåg att det var möjligt. Det kan ju vara kul att kunna leva på musiken jämt, inte bara i perioder. Dessutom har livet börjat te sig lite bättre. Det har varit en positiv vändning och med den kom också lusten att jobba.
Profilstarka gitarrister som går solo har ganska usla odds. Slash, Johnny Marr, Bernard Butler, Joe Perry, vi kan fortsätta rabbla misslyckade solokarriärer hur länge som helst.
–Haha. Men jag är ju inte särskilt intresserad av det där med solokarriär. Sanningen är att jag på ett sätt hellre hade satt det i ett bandperspektiv på samma sätt som jag har gjort de senaste 10–15 åren. Bara en sådan sak som nitlotten att jag inte fick åka med grabbarna hit upp till Stockholm, utan var tvungen att ta morgontåget för att hinna träffa media.
–Nackdelen med bandkonstellationer är ju att hur engagerande de än är till att börja med så brukar det alltid uppstå svårigheter. Någon som inte vill prioritera repandet, någon som tappar intresset. Solo har jag kunnat välja grymma musiker som var och en känns helt rätt för jobbet.
Men om det skulle gå över förväntan och krocka med Håkan-giget då? Det var ju vad som hände Håkan för snart tio år sedan, och han hoppade av Broder Daniel som en följd av det.
–Äsch. Det är inga problem. Om det skulle ta mer tid än jag har lust med kan jag alltid trycka på bromsen. För mig innebär solokarriären kanske också att jag får se nya scener i nya länder. Jag har ju varit i varenda liten håla i hela Norden, minst tre gånger, men jag har inte spelat ute i Europa. Det vore kul.
Du har en personlig röst. Den är både lite sträv och ganska melodisk.
–Jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra min egen röst. Det finns folk som jag litar på som använder just de orden om min röst, att den är ”karaktäristisk” och jag tolkar dem positivt. De säger att jag har utvecklats som sångare under processen med skivan. Själv tycker jag att jag låter som en ukrainsk Iggy Pop-kopia.
När Håkan Hellström gjorde Hurricane Gilbert, som delvis handlar om när din fru lämnade dig, blev du ju ordentligt utlämnad. Hela din livssituation blottlades.
–Ja, och jag tänkte aldrig ens på om den sa för mycket om mig. Den kändes rätt när jag fick höra den – jag blev utestängd från en del repetitioner och inspelning tills den var klar – och då spelar sånt ingen roll. Jag är inte en sådan som kommer att stå längst fram på scenen och strippa, men jag är å andra sidan inte så känslig för om folk får veta något privat om mig.
Albumets titel New African Sports, Soul Café Club No # 1 är svårbegripligt.
–Hehe. Det var en förträfflig liten bar på Andra Långgatan när jag var yngre. Jag vet inte om den var laglig eller en svartklubb, men det var bara en källare med en bar, några bås och ett biljardbord. Där hängde haschrökande svarta snubbar sida vid sida med skinheads och intellektuella – det var stort för en 15-åring. Titeln är helt enkelt en homage till det stället. Det är lite kul att förvirra dessutom, för ingen har en aning om vad titeln syftar på.
Inte ens inbitna göteborgare?
–Inte ens de. När jag har förklarat för någon brukar reaktionen bli ”Jaha, hette det stället så”.
New African Sports, Soul Café Club No # 1 släpps i mellandagarna, lite som en försenad julklapp.
