Superhjältarna som har dominerat storfilmerna det senaste decenniet kan snart få se sig bortsprungna av ännu extremare varianter, som dessutom har ett tveksamt track record. Victor Schultz upptäcker dock ett visst ljus i mörkret.
Vad definierade den kommersiella filmmarknaden under nollnolltalet? Superhjältar – franchise-action baserad på forna seriehjältars fartfyllda liv. Varför? För att det är exempel på en perfekt populärkulturell symbios, det vill säga ett fungerande koncept med en redan existerande efterfråga som obehindrat kan röra sig mellan olika populärkulturella medier – från serietidning till film – och på så sätt försäkrar en viss framgång.
Om vi i cineastisk anda bad den förlegade Wall Street-yuppien Gordon Gekko förklara ovanstående fenomen skulle hen luta sig tillbaka i sin cognac-färgade läderfåtölj, avfyra ett mer eller mindre överlägset leende och efter ett par sekunders tystnad reprisera ett kärt gammal citat från 1986:
”I don't throw darts at a board.
I bet on sure things. Read Sun Tzu,
The Art of War. Every battle is
won before it is ever fought.”
Lika given som denna symbios är också faktumet att dess essens förr eller senare kommer att sönderfalla. Tiden för de stora super- och äventyrsserierna är förbi och serietidningsbranschen har blivit en subgenre vigd åt Marvel-nostalgiker, hentaitörstande ensammän och innerstadsbor på jakt efter lokalrealism.
En otvivelaktig följd av denna utveckling måste vara att superhjälteseriernas marginaliserade existens (lite överdramatiserat, men ändå) inte längre räcker till för att förse produktionsbolagen med fungerande koncept. Följaktligen måste en ersättare träda fram, en annan konstart som absorberar den publik som 20 år tidigare hade läst Spindelmannen eller Silversurfaren. En media som inte kan hittas någon annanstans än i spelvärlden.
Att beskriva tv-spel som en tjackad version av superhjälteserierna och dess tillgångar vore att generalisera. Å andra sidan är det svårt att komma på en annan konstform som bättre svarar till de premisser under vilka DC Comics och Marvels storsäljare tidigare verkade. Målgruppen är fortfarande främst unga män, syftet är fortfarande högst kommersiellt och industrin bygger fortfarande på actionbaserade historier med stort underhållningsvärde.
Med tanke på att spelindustrin omsatte närmare 80 miljarder dollar under 2011 kan man fråga sig varför ett skifte inte redan skett. Trots drygt 20 år av mer eller mindre seriösa försök att filmatisera populära spel består den gängse bilden av dessa verk som sinnessvag halvpornografi för pojkar med katanasvärd i bokhyllan och bokmärkt erotisk Lara Croft-fan art. Få spelbaserade filmer har närmat sig intäkterna som den genomsnittliga superhjältefilmen genererar, och inte en enda har fått kritkerna att lämna de överkryssade getingarnas land.
Det saknas knappast heller intressanta och populära koncept att botanisera bland. Oberoende av om det gäller dystopiska samhällsskildringar (Bioshock), okonventionella genrelekar (Red Dead Redemption: Undead Nightmare) eller mördande sci-fi-action (Gears of War) kan spelen tillräkna sig enorma fanskaror med intensiva konsumtionsbehov. Ändå är det entydiga resultatet idel misslyckanden.
Man skulle kunna skylla på faktumet att de regissörer som fram till dags dato arbetat med spelfilmatiseringar sällan räknas till branschens mest hyllade (läs Uwe Boll), men viktigare är förmodligen förståelsen för spelmediets uppbyggnad. Att läsa en serietidning och sedan se samma historia filmatiseras innebär en utveckling av den värld man tidigare enbart upplevt i tryck. Att spela valfri produktion och sedan se den filmatiserad innebär lika mycket en förlust som en vinst; kanske har man fått mer förståelse för grundhistorien, men samtidigt har makten över förloppet gått förlorad, en makt som är själva spelets essens.
Eftersom densiteten hos intrigerna tillhörande de populära spelen inte kan mäta sig med motsvarande förlagor hämtade från andra konstformer krävs också en ökad arbetsbörda om produktionsbolagens kommande filmer inte ska stämplas som Hagbard Handfaste-dramaturgi. Exempelvis kan skaparna bakom den blodtörstiga tv-serien Walking Dead ösa ur sig hundratals sidor av karaktärer och anslag hämtade från det litterära ursprunget, medan ett genomsnittligt spel ofta begränsar sig till ett fåtal okomplicerade episoder.
Att ta sig för stora friheter med ursprungskonceptet är dock en icke-lösning. När David O. Russell, regissör till Oscarbelönade The Fighter, antydde att hens filmatisering av den framgångsrika spel-serien Uncharted skulle medföra en skiftning bort från de ursprungliga Indiana Jones-osande inslagen, blev kritiken från spelvärlden så överväldigande att Sony ersatte hen med den mer bokstavstrogne Neil Burger.
Hittills har spelfilmatiseringar för det mesta handlat om att rida på förlagans framgång, varför budgeterna varit låga och intresset för själva filmen och dess kvalitet mycket svagt. Spelutvecklarna har sålt licenserna billigt utan några förväntningar och resultatet har sällan haft mer gemensamt med spelet än titel och karaktärer. Följaktligen har fansen blivit besvikna och filmerna aldrig nått ut till större publik. Utan produktioner med ambitioner som sträcker sig förbi den kortsiktiga vinsten kan spelfilmatiseringarna aldrig höja sig till den nivå som många superhjältefilmer idag befinner sig på. Det handlar alltså främst om två faktorer som saknas för att göra genren framgångsrik. För det första måste filmatiseringarna ta spelen på allvar, de grundläggande detaljerna liksom ursprungskonceptet ska respekteras och bevaras i sin helhet. Att ny information tillkommer får inte innebära att förlagans beståndsdelar styckas upp eller försvinner. Vidare måste det finnas en insats i produktionerna som gör spelets kvaliteter en sådan rättvisa att den icke-spelande massan kan ta till sig filmatiseringarna på grund av att de har en styrka i sig själva.
Prince of Persia var en ganska trist film, men med den väletablerade regissören Mike Newell, huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal samt full uppbackning från Jerry Bruckheimer var det ändå ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis är den, liksom kommande Uncharted, bevis på en framtid av mer värdiga spelfilmatiseringar som kan ta över efter de serie-baserade filmerna.
