Ebba Witt-Brattström i stormens öga. Foto: Sara Mackey.
Glada dagar för oss som älskar härskartekniker! Iallafall om de kommer från äldre, kvinnligt, intellektuellt håll. Närmare bestämt från Ebba Witt-Brattström.
Säga vad man vill om litteraturprofessorns tidigare förehavanden (jag har inte glömt hennes anti-hen-uttalande) men hon ska ha en eloge för att äntligen ha gjort kulturmansdebatten intressant igen. Vi tar det från början.
Steg 1. 11 maj 2015.
Allt började med att Ebba Witt-Brattström alltså publicerade en text i Dagens Nyheter, den 11 maj, om småflickors roll i manslitteraturen. Hon använder Stig "Ph-värdet" Larssons och Karl Ove "Jo, alla män" Knausgårds välkända uttalanden om unga flickor för att stödja sin, ärligt talat lite långsökta tes – att kulturmäns besatthet av unga flickor finns till för att dölja den egentliga homoerotiska besattheten av de manliga vännerna.
Båda sakerna för sig stämmer förstås. Ja, många uppburna, välutbildade kulturutövare av sorten man älskar att ligga med lite väl unga tjejer. Ja, många uppburna, välutbildade kulturutövare av sorten man älskar – alltså verkligen älskar – att umgås med andra män. Det är bara kopplingen där emellan som eventuellt brister. Men det är onekligen ett nytt sätt att se på kulturmannen.
Steg 2. 12 maj 2015.
Inte helt oväntat rycker en kulturman ut till kulturmannens försvar! Det är Expressens Victor Malm som anser att Witt-Brattström "slirar på sanningen om kulturmännen" i sin lust att bevisa att kulturmannen är "en ond jävel".
Detta är intressant – att argumentera emot något som för de allra flesta borde vara ganska självklart, nämligen att kulturmän sällan är de mest sympatiska ibland oss. Att beundra någons konst är inte detsamma som att upphovsmannen är beundransvärd. Genom tiderna har kulturman efter kulturman bevisat att de är, just det, onda jävlar. I övrigt handlar Malms text mest om att Larsson och Knausgård inte alls är pedofiler.
Steg 3. 13 maj 2015.
Vid det här laget slåss Sveriges samlade kulturmanswannabes om att få göra ner den som vågat ifrågasätta genistatusen hos ett gäng svårt gubbsjuka författare. DN publicerar ett svar på originalartikeln, signerat kritikern Mats O Svensson, i vilket han ifrågasätter Ebba Witt-Brattströms förståelse för litteratur. "Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada", säger han om Stig Larssons "både incestuösa och pedofila" Komedi I.
Men är det verkligen så att fiktiva verk aldrig påverkar den verkliga världen? Med det förstås inte sagt att man inte ska få utforska gränser i sitt skapande, eller rentav strunta fullständigt i dem, men det är närmast oinformerat att tro att litteraturen och samtiden aldrig samverkar.
Steg 4. 14 maj 2015.
Undertecknad själv pratar i huspodcasten NG-punktens andra avsnitt om Witt-Brattströms text, och kommer efter många om och men fram till slutsatsen att "alla kulturmän är", om inte inlåsta i garderoben, så åtminstone "homofober".
Steg 5. 15 maj 2015.
Witt-Brattström svarar Victor Malm i Expressen. Hon menar att hans text "demonstrerar hur grundläggande kvinnoföraktet är för idoliseringen av Kulturmannen i den svenska offentligheten", eftersom han bestrider hennes argument i ett förmodat försök att ge denna omtalade kulturman upprättelse. Sen skriver hon lite om källkritik.
Steg 6. 18 maj 2015.
Witt-Brattström svarar även på Mats O Svenssons kritik i DN. "Tänk tanken att två uppburna författare, födda kvinnor, skulle vräka sig i tv-soffor och poddar och tvärsäkert påstå att alla kvinnor egentligen vill krama trettonåringarnas fasta ballar i stället för alla dessa lovliga hängpungar", skriver hon, och gör i förlängningen precis det – vräker sig, hånar, härskarteknikar sönder sina motståndare.
Det är, som många vid det här laget har påpekat, inte det allra mest intellektuella sättet att möta kritik, men det är så otroligt befriande. Hon vidhåller förvisso att hennes analys är "glasklar", men när hon avslutar sin text är det svårt att ignorera mitt bultande hjärta: "I Kulturkvinnans fria zon däremot råder demokrati. Man har aldrig tråkigt och man frågar aldrig Pappa om man får tänka fritt." Det måste vara dit vi vill komma.
Steg 7. 18 maj 2015.
Det är så svårt för kulturmannen att sluta prata.
Steg 8. 19 maj 2015.
Victor Malm svarar på Witt-Brattströms svar i Expressen. Ja, nu börjar man längta efter att någon annan ska få uttala sig i frågan. Här erkänner han att han "också [är] åt helvete trött på diverse mäns flickhistorier", vilket får anses vara ett genombrott i debatten! Sen säger han dock att han rentav har varit rädd för att gå till jobbet efter detta debacle, så de kanske inte närmar sig varandra ändå.
Malm ifrågasätter Witt-Brattströms hanterande av journalistiska sanningar, och även varför vi inte bryr oss om andra problematiska patriarker. Men är det inte uppenbart för de allra flesta att Karl Ove Knausgård och Stig Larsson får stå som symboler för, jo, alla kulturmän?
Steg 9. 19 maj 2015.
Även Mats O Svensson får en chans att svara i DN. Det börjar bli svårt att skilja texterna från varandra, men jag tror att han säger att han vill prata om litteratur och inte om ballar. Han återanvänder Witt-Brattströms knep – att säga att den andra ligger hopplöst efter i tiden – när han bjuder in henne till 2000-talet, en tid där vi tydligen kommit förbi uppdelningen kulturman/kulturkvinna (go figure, kulturmansdebatten!). För en person som säger sig vilja tala om "litteratur istället för ballar person" var det ett low blow mot Witt-Brattströms ålder, eller hur?
Steg 10. 20 maj 2015.
Kulturmännens kulturman har talat! Karl Ove Knausgård, omskriven i Ebba Witt-Brattströms första text, har kastat sig huvudstupa in i debatten. I DN går han till "rasande attack på Sverige", om än i ganska sävligt tempo, och på imponerande 16 000 tecken. Alla de kulturmänwannabes som kämpat för att få gigantens uppmärksamhet i diverse kultursidesutspel (se ovan!) får tyvärr fortsätta med sina respektive kamper – Knausgård nämner nämligen inga inblandade namn.
Istället pratar han om Sverige som "cyklopernas land", ett land där alla hatar litteratur som inte är uppbygglig, där alla är "antingen arga eller tysta". Arga på Knausgård, alltså, eller tysta för att de håller med Knausgård men inte vågar säga något av rädsla för att de arga ska rikta sin ilska även mot dem. Han passar dessutom på att, ganska onödigt och obehagligt, försvara Sverigedemokraterna.
I övrigt är Knausgårds text ganska intressant, om än lite tröttsamt gubbtjatig, som exempel på en som sätter Litteraturen framför allt. Men som å andra sidan ofta blandar ihop Litteraturen och Jaget. Se romansviten Min kamp.
Steg 11. 20 maj 2015.
Jonas Gardell har, något oväntat, hastat ihop ett svar till Knausgård i Expressen. Jag vet inte om jag personligen tycker att "de halvslaka snorklarnas land" är en så bra comeback på cyklopernas dito, men Gardell har förstås rätt i att det är olustigt när Knausgård kritiserar oviljan att acceptera främlingsfientlighet.
Däremot klingar det lite falskt när Gardell senare i texten säger: "Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva", med hans egen ovilja att inkludera både kvinnor och transpersoner (samt lesbiska) i sin världsbild färskt i minnet.
Å andra sidan är följande, ur texten, roligt: "Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: 'Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!'".
Steg 12. 20 maj 2015.
Inte bara de gamla uttjatade namnen uttalar sig i frågan. Här är dagens kultursidesskörd på ämnet:
• Isabelle Ståhl skriver i Svenska Dagbladet att hon önskar hela debatten ur världen, eller åtminstone kulturmännens lust att synas i offentligheten. Hon är, kortfattat, för den fria romanen men emot den fria kulturmannen.
• Göran Greider gillar Ebba Witt-Brattström, och hennes ilska, i ETC. Undrar vad han tycker om Knausgård och hans raseri?
• Marcus Birro skriver en Facebook-status. Så svårt att hitta en plattform nuförtiden. I den hinner han anklaga cykloperna för att ha tagit alla hans jobb, ta upp förtrycket som män och bara män möter i vardagen, och precis som vanligt hota med att flytta från Sverige. Men: "Det sorgliga är att det knappast kommer märkas."
Steg 13. 21 maj 2015.
En intressant vändning! Tidigare har debatten som bekant dominerats av herrar, men nu tar författaren Unni Drougge bladet från munnen. I sitt svar i Expressen menar hon att Ebba Witt-Brattström inte bara förminskar sina manliga belackare, utan använder samma härskartekniker mot kvinnor.
Som exempel använder Drougge något som verkar vara en personlig konflikt mellan henne och Witt-Brattström på nittiotalet, och en viss von oben-attityd gällande vilka som "får" vara feminister. Någon var kanske tvungen att säga det: Ebba Witt-Brattström är på många sätt och vis en gamla skolans feminist. Men hon kan sina översittarknep.
Ovan nämnda Birro-text publiceras på Nyheter24. Har de blivit det enda stället, förutom Facebook, som vill ta i hans verk? Oavsett, nu kan vi alla avnjuta hans signatur: "Marcus Birro, författare".
Steg 14. 22 maj 2015.
Det har blivit fredag, vilket innebär att Sveriges samtliga podcasts kommer ut! Detta pratas det om i utvalda bandade samtal.
• Sigge Eklund, ovan nämnd Twitter-bråkare, kallar i podden Alex & Sigge Ebba Witt-Brattström för "den enskilda person som varit mest skadlig för feminismen i Sverige". Detta på grund av hennes våldsamma F!-kritik för tio (!) år sen. Både han och Alex Schulman menar att Witt-Brattström har en fördel i debatten eftersom hon, som jag tolkar dem, "är feminist". Mycket tyder på att det snarare har varit till hennes nackdel den senaste veckan, men vad vet lilla jag? I övrigt pratas det mycket om att Ebba Witt-Brattström inte tycker att litteraturen får vara fri, vilket förstås är en ganska lågintelligent (och tyvärr välanvänd) vantolkning av hennes tidigare texter.
• Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar i Expressen-podden En varg söker sin podd om debatten. De tar upp en fråga som, lustigt nog, knappt har nämnts – menar Ebba Witt-Brattström att det skulle vara något dåligt att vara "homosocial", det vill säga bög? Vidare kritiserar Strömquist Witt-Brattström för att vara "konstfientlig", eftersom hon uttalat sig emot de ständiga skildringarna av "litterär pedofili". Men alltså, ingen har sagt att man aldrig får skildra moraliskt tveksamma saker i litteraturen. Det är en ickefråga. Ja, man får skriva om allt, alla demokratiskt lagda människor håller med om det. Det lustiga är bara att det så ofta råkar handla om just gamla män som åtrår unga flickor, eller hur?
• Undertecknad tar återigen upp ämnet i huspodcasten NG-punkten, i brist på ett enda alternativt samtalsämne. Texten du just nu läser är som mitt eget personliga Min kamp-projekt.
Steg 15. 22 maj 2015.
Huvudpersonen talar ut! I en intervju i ETC berättar Ebba Witt-Brattström om den senaste veckans händelser. Tyvärr är intervjun gjord innan Knausgårds moderna klassiker till svar publicerades i DN, men hon nämner ändå att hon faktiskt "inte har något emot hans romaner". Ganska förvånande är när artikelförfattaren, Ida Therén, ställer sig själv och Witt-Brattström frågan: "Är det uppbrottet med exmannen, före detta ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Horace Engdahl, som frustrationen handlar om?" Det är det självklart inte, och det är närmast en förolämpning att ens se det som en rimlig teori.
Återigen använder sig vår huvudperson av sitt gamla favorituttryck "glasklar analys", återigen får hon prata om vad "kulturmannen" egentligen är. Kan det vara så att vi börjar bli lite trötta på ämnet, såhär elva dagar efter startskottet?
Artikeln uppdateras löpande. Har vi missat något bråkavgörande? Tipsa i kommentarsfältet!
Läs även: Sigge Eklund och Magasinet Filter spelar bråkpingis.
