Ben Folds har ägnat en hel musikkarriär åt att försöka låta så litterär han kan, och så brittisk. Nick Hornby, å andra sidan, har ägnat en lika lång författarkarriär åt att drömma om att vara musiker. Nöjesguiden ringer upp Ben Folds för att få veta om deras samarbete var ödesbestämt.
På det nyutkomna bibliotekspopalbumet Lonely Avenue har de båda herrarna samarbetat systematiskt för första gången. Nick Hornby har skrivit texterna, eller rättare de små novellerna, och Ben Folds har tonsatt dem och spelat in dem.
- Det började rätt osannolikt med att jag läste Nick Hornbys böcker när jag var på turné, och under tiden satt han i publiken och gillade min musik. Om jag hade vetat det hade jag blivit skitnervös, men jag visste inte.
- Sedan skrev han snällt om mig i en bok som heter 31 songs. Han berömde mig för musik och text i låten Smoke, och menade att jag hade litterära kvaliteter. Det lustiga var att låten han valde att skriva om var en av mycket få låtar som jag inte hade skrivit texten till själv. Jag mailade till honom och påpekade det, med humor förstås, och han svarade med samma sorts humor.
- När jag sedan jobbade med att hjälpa William Shatner (den legendariska Star Trek-skådespelaren / Nöjesguidens anmärkning) att göra sin Has Been härom året så föreslog jag för Nick att han skulle skriva en text, och det blev väldigt lyckat.
Du är rätt fascinerad av att jobba med människor som inte kommer från musikvärlden.
- Absolut. Det finns så många människor som har spännande historier att berätta. William Shatner är en sådan, som är så oerhört välkänd genom sin rollfigur men som folk nästan inte vet någonting om i övrigt. Hans privata historia var helt okänd.
- Men jag kan göra musik av vad som helst. Det har hänt att jag har lånat en fysikbok från någon student i publiken och tonsatt den. Jag har rätt lätt att skriva sånger. Så länge jag kan minnas har det kommit två-tre nya sånger i mitt huvud varje dag.
Va?
- Missförstå mig inte, jag är inte rainman eller så. En del av dem är rätt usla. Men jag började sjunga i alla sammanhang redan när jag var barn. När fröken i skolan frågade hur lille Benjamin mådde idag svarade jag med en liten sång. Så har det alltid varit. Men jag funderar mycket över låtskrivande, hur man kan göra något nytt när man har hittat sitt uttryckssätt. Då kan det vara bra att underordna sig något utomstående.
Och den här gången blev det alltså Nick Hornby som Ben Folds underordnade sig.
- Han skrev ungefär 30 kompletta texter när jag bad honom. Och den första jag fick tog jag med mig till pianot, men ingenting hände i mitt huvud. Det blev ingen låt. Haha. Alla hans texter var inte bra, men det fanns många som var riktigt bra. Jag tror faktiskt inte jag skulle kunna tänka mig att arbeta tillsammans med någon annan författare, Nick har ju rockmusiken i blodet och i sitt uttryck.
- Från början var det nog tänkt att vara mera av ett sidoprojekt. Skulle det till exempel kunna bli en skiva full av stråkar, funderade jag. Men allteftersom upptäckte jag att det var på väg att bli en renodlad popskiva. Det var en dag i studion när jag vände mig om upp helt enkelt frågade bandet. ”Hörni, har ni märkt att det blir en popskiva?”.
Hade du någon form av veto? Och kanske viktigare, hade Nick Hornby någon form av veto om han inte gillade vad du gjorde med en text?
- Vi hamnade bara i en sådan situation. Claire´s Ninth var sådan. Jag hade skrivit en valsmelodi och frågade om han kunde skriva en text till den. Det var fel strategi, och jag tyckte inte att resultatet funkade alls. Det tyckte han, så där var vi oense. Och jag skrev en ny melodi till hans text. Annars var vi rätt överens om vad som höll och vad som inte höll.
Texterna går lika bra att läsa med behållning som att höra, vilket inte på minsta sätt är en diss mot Ben Folds vars melodier hade stått lika stadigt helt på egen hand. En av de mest fascinerande texterna handlar om Levi Johnston, Sarah Palins ofrivillige svärson.
“Woke up this morning, what do I see?
Three thousand cameras, pointing at me,
Dude says, You Levi?, I'm like, Yes, that's me sir,
Well, you've knocked up the VP nominee's daughter
So I tell him, No, you got it wrong, mister,
Already with a girl, and her name's Bristol
They all laugh and say, where you been, sonny?
Your mother-in-law's a heartbeat from the presidency”
- Jag hade läst om honom men inte tänkt särskilt mycket på honom. Jag är mer så att jag lyssnar på budskapet i vad de säger, jag bryr mig om politiken. Men Nick är annorlunda, han är så empatisk. Han såg och reagerade på den där stackars unga killen längst bak, killen som egentligen bara ville partaja med sina polare men som var tvungen att gifta sig för att rädda den amerikanska storpolitiken.
Också Doc Pomus, den gamle Brill Building-låtskrivaren, får en egen extremnördig låt.
”And out they pour, the hits and misses
Turn Me Loose, Lonely Avenue
And down in Nashville Elvis sings Suspicion
Pomus/Shuman, 1962”
- Nick är fascinerad av Doc Pomus historia, hur han vände sitt handikapp till en styrka. Han hade polio och satt i rullstol, och flera av hans allra största sånger handlar om det.
Save The Last Dance for Me, till exempel, om hur han satt kvar vid bordet och såg sin vackra hustru dansa med olika män.
- Precis. Den är verkligen rörande när man känner till vad som ligger bakom den. Jag frågade Nick om han ville att jag skulle skriva musiken till den texten i Doc Pomus stil, sådär Brill Building-aktigt. ”Nejnejnej”, svarade Nick, ”den ska inte vara en pastisch”. Bra, sa jag, för jag har redan en helt annan melodi klar till den.
Ben Folds och Nick Hornbys gemensamma ansträngningar går att höra på Lonely Avenue, Nonesuch/Warner, som finns ute nu, givetvis också i en specialupplaga med flera Nick Hornby-noveller i skrift.
Stad:
Kategori:
