Den kritikerrosade debutplattan kom så sent som förra året och i mars släpptes uppföljaren På östkusten intet nytt. På fredag når bandet Göteborg för att spela på ett slutsålt Jazzhuset.
Avantgardet som består av de gamla kompisarna Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg har varit lite av en snackis. Det har handlat om alltifrån psykisk ohälsa till hyllade poplåtar. Nöjesgudien tog tillfället i akt att byta några ord med Rasmus inför fredagens gig.
Jag har förstått att bandet har mått rätt så kasst till och från, hur mår ni just nu?
– Tack, jag mår bra. Det har varit väldigt mycket jobb med lanseringen av den skivan och turnépremiären. Men nu känns det som om är på banan och det ska bli kul att komma ut och möta all publik. Det är ju därför man håller på, för att skriva om sånt som folk kan känna igen sig i och känna något kring. Men som du säger har vi ju inte alltid mått så bra, men att jobba hårt och att hela tiden sikta uppåt och framåt hjälper oss att undvika gamla hjulspår som lätt leder till graven.
Senaste plattan släpptes förra veckan och debutskivan kom 2016. Hur snabbt jobbar ni egentligen?
– Vi jobbar nog ganska snabbt, men framförallt otroligt hårt. Sedan har vi ju inget skivbolag eller några andra tyckare inblandade i produktionen vilket gör att det faktiskt kan gå lite snabbarte. För precis allt som har med Avantgardet att göra är 100% indie. Från inspelning, mixning och mastring till omslag, foton, merch och sociala medier. Vi är som en liten familj där alla bidrar. Och så länge jag jobbar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan och framförallt så länge låtarna och texterna rinner ur mig är väl en skiva om året helt rimligt. Och tyvärr är det ingen brist på inspiration i dagens Sverige, så det känns viktigare än någonsin att skildra allt som inte står rätt till.
Hur är det att lira i Göteborg?
– Det känns alltid som att det är något speciellt i luften, och då menar jag inte bara regn. Vi har varit mer i Göteborg än någon annan stad under de senaste året och jag får gåshud varje gång jag kör förbi Tynnered och ser skyltarna mot hamnarna. Jag har ju levt i Göteborg i mitt huvud under hela mina tonår. Både genom musiktexter, men också genom Peter Birros Upp till Kamp. Sedan andas ju alla spelställena av historier som format en på något vis. Till allt det och som en förlängning har vi alltid fått ett otroligt stöd från publiken i Göteborg. Det är en van och väldigt dedikerad och kunnig publik som är väldigt intresserad av att ta till sig och hänge sig åt vår musik.
Ni var ju med i musiktidningens Sonics ”Göteborgsspecial". Varför det, ni är väl inte från Götet?
– Göteborg har ju format oss mer än någon annan stad populärkulturellt och därför valde vi att göra vår första spelning någonsin i stan. Otroligt nog sålde den slut väldigt snabbt vilket resulterade i att jag skrev en hyllningslåt om kvällen - Från Borås till Montrose. Men varför vi var med? Det var nog antagligen ett piggt sätt från Sonics redaktion att visa prov på Göteborgs otroliga dragningskraft och fantastiska arv till Musiksverige. Stadens ställning har varit och är helt unik. Hoppas att ni känner det själva och blir stolta för alla i staden borde vara stolta över det.
Den som kommer på fredag, vad kan hen förvänta sig?
– En intensiv och framförallt inkluderande upplevelse. Vi ser alltid publiken som den viktigaste och mest centrala delen av kvällen. Det är för dem vi spelar, så de är hela tiden i fokus och bjuds in till att vara med. Jag tycker man som artist har ett ansvar att alltid göra varenda spelning unik och många som sett oss har ofta olika favoritupplevelser. Därför är det väldigt många som lyckligtvis kommer och vill se oss igen.
