Åsa Beckman. Jag älskar dig. Tack för att du bekräftar mig och mina vänner. Lättnaden du utlöste var episk.
I fredagens DN har biträdande kulturchef Åsa Beckman skrivit något av det mest klockrena jag läst på länge. Som hon ju så ofta gör (se ursprungstext om Kulturmannen).
Krönikan heter “Kvinnor, nu är det verkligen dags att börja frågestrejka” och jag skulle gissa att de flesta (kvinnor) bara behöver läsa rubriken för att intuitivt förstå ungefär vad som följer.
Åsa, du sätter ord på, och sprider kunskap om, någonting vi varit med om så många gånger. Kvinnor som, genom att lyfta fram andra och ställa sig själva bakom, tar ansvar för att det ska bli trevligt i sociala situationer – i det här fallet i umgängessituationer som involverar samtal. Om det nu är rätt ord att använda i sammanhanget.
Jag skickade din text till många vänner. Den omedelbara lättnaden, frustrationen och igenkänningen exploderade i form av versaler och utropstecken min telefon.
Du skriver om par, ur olika generationer, som äter frukost där kvinnan förhör sig om mannens tankar och erfarenheter. För att lära känna honom, för att komma nära, för att göra det trevligt. För att han ju finns.
“Den här obalansen gör mig galen: att det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt. Ja, att sådana här frågekvinnor om och om igen låter män få vara med om den behagliga känslan av att bli socialt tydliggjorda, utan att själva få bli det.”
Been there, done that. Alla frågor vi ställt, alla långa svar vi fått och allt aktivt lyssnande vi utfört – för att vi på riktigt är intresserade. Självklart finns det män som ställer frågor, började vi också påminna oss om, de vi är ihop med nu till exempel, de är ju såklart bra – men vänta, det var kanske vi som hade lärt dem hur de ska göra ja. Eller deras ex. Man ska vara så fruktansvärt tacksam för ex.
Jag vill bara passa på och varna för ytterligare två vanligt förekommande, och ack så förädiska, varianter på samma sociala inkompetens. Utöver typ 1. som bara svarar och aldrig frågar.
- typ 2. Den som förvånar och faktiskt också ställer frågor till sitt sällskap, men sedanfortsätter prata och besvarar dem själv.
- typ 3. Den som visserligen inte heller ställer frågor, men som lika lite svarar på de han får med mer än två-tre ord. Kan misstas för blyghet men kan lika gärna vara bekvämlighet och social slapphet.
Åsa, du beskriver hur ett liv blir tydligt genom att en människa får berätta. Hur vi genom att prata om det vi varit med om minns och håller liv i våra minnen. Att vi, genom att svara på frågor, sätter ord på känslor och tankar. Egentligen, hur vi blir till genom att svara på frågor.
Jag säger bara: tur att frågekvinnor finns, och att vi också umgås med varandra.
