”Det är en sak jag måste berätta. Jag är poly. Jag vill säga det nu i början, så du vet.”
Eh. Okej. Vi sitter på en bar och jag är kär och nu kom det här. Känslor av förvåning, lite chock, besvikelse, och så viljan att inte vara ”tråkig” sköljer över mig. Jag minns inte vad jag sa. Kanske ”jag vet inte vad jag är”. För jag visste inte. Och jag ville väl testa.
Jag hade alltid varit monogam, men jag visste att jag har en tendens att anpassa mig till rådande normer, på bekostnad av mig själv, när det kommer till kärlek och sex. Jag trodde länge att jag var heterosexuell, till exempel. Det var jag inte. Men jag hade aldrig utmanat den monogama normen inom mig tidigare, så jag var nyfiken. Och jag visste att jag inte är svartsjuk som person. Jag hade i alla fall aldrig varit det tidigare.
Så jag tänkte att jag skulle vara öppen. Vem vill inte vara ”öppen”? Ha en ”fri relation”?
Men tro mig, det är inte kul att vara monogam och dejta någon som är poly. Sömnbrist? Magkatarr? Tryck över bröstet? Jag hade alla symptom på en dålig livssituation. För jag var ju monogam. Jag inser det nu. Det var bara att jag innerst inne hoppades att just jag skulle kunna uppfylla den här personens alla behov. Att den skulle bli monogam för mig. Det skulle vara det yttersta beviset för vår kärlek.
Jag är så jävla korkad.
I sexuellt radikala kretsar finns det en idé om att polyamorösa relationer är det progressiva. Monogama relationer är mossigt. Konservativt. "Du kan inte äga en partner." Jag är svag för den där retoriken. Jag kan fortfarande känna att det är så. I teorin. Men det är inte rimligt att tänka att en ska vara experimentell i alla aspekter av livet. Vi behöver trygghet också, uppmärksamhet, omtanke och tid. Allt det där som kan bli svårt om din partner har flera partners – om den inte är en otroligt flexibel person som kan ägna alla timmar om dygnet åt att vårda sina amorösa relationer.
De flesta kan inte det. Jag förnekar liksom inte förekomsten av polyamorositet, att man kan ha känslor för många personer samtidigt. Men är jag beredd att göra vad som krävs? Är jag beredd att utsätta mig själv för det? Nä, jag är inte det. Var inte det. Men samtidigt skämdes jag. Vilket misslyckande. Varför kunde jag inte bara chilla, liksom? Varför var jag så needy, greedy, desperat?
Jag läser texten Love Is A Limited Resource – On Trauma And Queer Utopias, skriven av aktivisten Clementine Morrigan, som en vän tipsade om. Hen tar upp den ibland kvävande idén om det progressiva polyamorösa kärlekslivet. ”There is implicit and sometimes explicit shaming of people who aren’t poly, who have failed at poly, people who are jealous, suspicious, closed hearted, people who do not love in abundance, who seem downright greedy and terrified and grasping for love.” Och jag tänker, vad gör vi med alla de känslorna som vi trycker undan, besvikelsen och svartsjukan? De tar vägen någonstans.
Jag är monogam. Det är bara att acceptera. I alla fall romantiskt, sexuellt är jag fortfarande en slampa. Mitt ideal är nog en romantiskt monogam och sexuellt öppen relation. Men drömmen om en stadig partner, jag har den. Och jag skäms inte för det.
Läs även: "Jag älskar porr, jag hatar porr".
