Apropå exkluderande design

Vanligtvis brukar det vara rätt jobbigt med dötid på flygplatser, men under en mellanlandning i Frankfurt fick jag uppleva motsatsen. Här hade de gjort allt för att vistelsen skulle kännas mer uthärdlig. Det fanns gratis kaffe, mängder av internationella tidningar, varma duschar och hundratals bekväma bänkar att sova på. 

Den goda upplevelsen på Frankfurts flygplats fick mig att tänka på begreppet ”exkluderande design”, ett ämne som Arbetarens kulturredaktör Fredrik Edin har skrivit många intressanta texter om de senaste åren. Kort förklarat innebär exkluderande design att oönskade samhällsgrupper motas bort från allmänna platser genom arkitektoniska beslut. Luffarsäkra bänkar (”de kan ju inte ligga där och sova!”) och blått ljus på offentliga toaletter (”de kan ju inte stå där och ta sina knarksprutor!”) är två exempel som ofta lyfts fram. 

Exkluderande design är alltså utrymmen och miljöer som är obekväma med flit, allt för att inte tiggare, a-lagare och hemlösa ska kunna vistas där under en längre tid. Att Frankfurts flygplats är designad och uppbyggd på motsatt sätt kan knappast tolkas som en slump. Det är en medvetet inkluderande plats för lönsamt folk. För personer med pengar och social etikett. För den rätta typen av resenärer. 

Tidigare i år bestämde sig Malmös politiker för att flytta migrantlägret som låg i Pildammsparken, även det en typ av exkluderande design. I en intervju med Sydsvenskan motiverade Carina Nilsson (S) beslutet såhär:
– Det är ohållbart att de bor där, Pildammsparken är ju en del av Malmöbornas vardagsrum.

Det är en slags innerstadsrensning vi ser. Men sättet problemet undanskuffas på är inget nytt. Det är något som har skett nästan överallt, väldigt länge. TV-serien Show Me A Hero, baserad på Lisa Belkins bok med samma namn, är en utmärkt fallstudie att grotta ner sig i för den som är intresserad. Serien behandlar bostadspolitik och segregation i åttiotalets Yonkers. I sex avsnitt ser vi ras- och klassfrågor gå hand i hand med frågor om arkitektur och stadsplanering. Det tar inte lång tid innan vi förstår att designen är ett verktyg för maktutövande, ett skrämmande effektivt sätt att skilja på fint och fult. 

Genom hela den följande Frankrikeresan har jag svårt att släppa det där. I princip varje plats vi besöker speglar sig tvunget i den välkomnande komforten på Frankfurts flygplats. Varje lutande parkbänk blir en påminnelse om arkitekturens roll i det hela, en påminnelse om illvilja och utanförskap. Lyckligtvis finns det personer som Johanna Nenander, en nyexaminerad arkitektstudent som sysslar med antiexkluderande design. Till sin slututställning på KTH gjorde hon monterbara ”proteser” som kunde förvandla exkluderande platser i Stockholm till sköna sittplatser för allmänheten. Att stadsbildens brister kan vara så lättåtgärdade borde rimligen kunna inspirera landets kommunpampar till att ta tag i det själva, om det nu är en stad för alla man vill åt.