Hennes lågmälda och svepande sorgsna sånger är så fina att bartendern inte vill störa med drinkskakande när hon uppträder. Nöjesguiden slog sig ned i gräset tillsammans med Alice Boman för att lära känna henne bättre.
Det tog lång tid för Alice Boman att förstå att hon faktiskt kunde kalla sig för musiker. Under flera år hade hon ångest över att hon inte visste vad hon ville bli, över att hon inte var tillräckligt intresserad av någonting för att vilja plugga. Hon funderade ett tag på att läsa grafisk design, gick en tvåårig keramikerutbildning och spelade in låtar där hemma under tiden. Några av dem skickade hon till Emil Isaksson på Studio Möllan i Malmö, mest för att kolla om hon skulle kunna få spela in låtarna i studion och vad det skulle kosta. Hon tänkte att hon nog skulle ha råd med en halvdag.
– I efterhand har Emil sagt att det jag skrev var rätt naivt, men jag hade ju ingen aning om hur det fungerar.
Emil tyckte dock att låtarna var så bra att han skickade dem vidare till Magnus Bjerkert på Adrian Recordings, som i sin tur bestämde sig för att släppa dem rakt av. EP:n fick namnet Skisser, eftersom låtarna var just det.
– Jag har nog inte riktigt trott på mig själv tidigare, jag har tänkt att jag måste bli någonting ”seriöst”, men nu är jag glad över att vara musiker. Jag tycker ju att det är skönt med folk som tar sig själva på allvar, oavsett vad de gör.
Alice musik är lågmält intensiv, tillbakadraget känslosam och svepande sorgsen. I musikvideon till What – regisserad av Studio Pop, som är Kalle Magnusson från Hybris och Henric Claesson från This is Head – promenerar hon i bleka färgskalor längs en karg strand i Skåne tillsammans med en labrador.
Är du som din musik?
– Mitt sound speglar vissa sidor hos mig själv, jag kan vara väldigt ältande, så det är skönt att få ur sig de känslorna. Jag tycker om att kunna relatera till de låtar jag själv lyssnar på, så det är fint att andra kan känna igen sig i min musik också, även om jag vill bli bättre på att skriva texter som är mindre självbiografiska.
När vi ses, på en gräsmatta utanför en kaffebar i Malmös kultur-arbetarområde, har Alice just varit i USA och spelat. Numera tycker hon att det är häftigt att spela live, men när hon var yngre hade hon scenskräck. Hon sjöng i kör i skolan och med sin pappa där hemma, men ville helst inte stå längst fram på scen.
– Nu har det vänt, när jag insåg att de som stod i publiken gillade mig. Jag har alltid drömt om att få spela i USA. En av spelningarna var i Greenpoint, på en liten bar med ett ostämt piano, där publiken var helt tyst under låtarna. Efteråt fick jag veta att bartendrarna medvetet hade låtit bli att ta beställningar medan jag sjöng, för att inte störa. När folk applåderade efter varje låt, skakade de drinkar allt vad de kunde.
Hur skriver du musik?
– Jag har så många öppna textdokument på datorn att det är helt fullt på skärmen. Och jag sjunger in ljudmemos på mobilen när jag kommer på melodislingor. Ibland hör man trafiken i bakgrunden. Sedan sätter jag mig hemma vid min elorgel och spelar. Jag har inget riktigt piano, men jag önskar att jag hade ett, det är en annan känsla att göra musik på piano.
I USA fick Alice gå under namnet Alice Bowman, eftersom amerikanerna missuppfattade hennes efternamn. Hon och hennes kompisar har pratat om att hitta på ett artistnamn åt henne, men de har inte kommit på något bra.
– Jag tycker att det är svårt med sociala medier, jag känner mig inte så bekväm med det. Om jag hade haft ett alias hade det kanske varit enklare att vara mer öppen på nätet. Men det känns ändå bra nu när jag använder mitt riktiga namn.
Däremot har hon ett Tumblr-konto, där hon postar oskarpa naturbilder och fotografier som ser ut att vara mycket gamla. Hon ”har en grej för suddighet”.
– Jag är väldigt fotointresserad och har köpt en liten analog kamera. Det skulle vara en dröm att ha ett fotolabb där jag kan framkalla mina egna bilder.
När Alice spelar live är det hon och ett piano samt Tom Malmros från This is Head på trummor. Hon skulle väldigt gärna ha ett liveband med blås och stämmor. Hon älskar stämmor och saknar att sjunga i kör.
– Det skulle vara kul att få göra fler samarbeten med andra musiker också, jag har spelat in en duett med Calle (reds. anm. Carl Johan Lundgren) från Vit Päls, en låt som han har skrivit. Sådant känns jätteroligt.
En av dina textrader påminner mig om Håkan: I want you more than I need you. I need you so bad.
– Ja, det stämmer nog, jag har lyssnat väldigt mycket på honom. Annars lyssnar jag mycket på gammal musik, jag äskar att göra Spotify-listor och där är det inte så mycket nytt. Jag tröttnar aldrig på Bob Dylan, han har gjort så många olika sorters skivor, gospelskivan Street Legal är fantastisk. Och jag tycker om Townes van Zandt. Jag har rätt dålig nutidskoll, även om jag vet att det görs fantastisk musik nu också. υ
Alice Bomans nya EP II och Skisser (Adrian) släpptes den 3 juni.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2014.
