Oväntat ljuv musik uppstod när den både hyllade och hånade skånska författaren Björn Ranelid och humoristen Alex Schulman möttes i SVT:s Debatt förra året. Under några minuter stod tiden stilla när Ranelid utmanade Schulman i en humorfight och kallade honom för en kloakernas slussvakt. Några månader senare träffas de hemma hos Björn då Alex intervjuar honom för Nöjesguiden.
ALEX SCHULMAN: Det skrivs mer om din karaktär och din personlighet än om dina böcker. Stör det dig?
BJÖRN RANELID: Jag blir inte störd, men jag finner det anmärkningsvärt. Jag har skrivit 25 böcker sedan den 25 oktober 1983. Jag har gjort 3 000 framträdanden. Det är lite konstigt att journalister konsekvent avstår från att skriva om detta. De talar bara om hur jag ser ut. Ingen annan författare har så konsekvent och exemplariskt kommenterats för sitt utseende som jag.
AS: Vad beror det på, tror du?
BR: Nu ska jag säga de viktigaste orden du kommer att få höra i den intervjun, så notera detta noga. Jag har brutit konsensus bland Sveriges författare och det stör vissa journalister. Jag har fått Augustpriset. Mitt språk har valts till det vackraste i Sverige. Jag får många hyllande recensioner, men jag är fortfarande bara lärjunge. Jag har varit fotbollsspelare, jag kanske har varit Sveriges snabbaste fotbollsspelare. Jag har varit filosofilärare. Jag stör därmed konsensus. Jag låtsas inte, som andra författare, att de inte kan skriva. Själva anfangen till allt författarskap är en gigantisk förmätenhet. I den stund du kommer till ett förlag med ett manuskript, så tror du dig om att ha skrivit något som ingen annan kan. Det ligger implicit som plustecknet gör framför det naturliga heltalet längst till vänster i ett matematiskt tal. Det står inte ”plus fem plus tre”, det står ”fem plus tre”. Är det inte så?
AS: Jo.
BR: Precis! Du ser aldrig plustecknet. Vi har samtalat nu i två minuter och du hör att det inte finns någon i Sverige som talar som mig. Jag har inte sagt att jag talar bättre än någon annan. Jag bara säger att det är unikt. Det är ranelidska.
AS: Ranelidska?
BR: Även det blir journalister störda på. Vad ska jag göra åt det? Ska jag göra om mitt språk? Ska jag låtsas att jag inte kan tala?
AS: Beskriv ranelidska för mig.
BR: Ett visst mått av dristighet, ett visst mått av originalitet. Ingenting som jag tycker är märkvärdigt eller som jag söker. Jag anstränger mig inte, du hör ju att det flyter på hela tiden.
AS: Kommer du aldrig av dig?
BR: Du ska få ett mycket roligt svar. Jag har kommit av mig hela livet. Att leva är att komma av sig. Många människor i världen dör av ”ännu inte”. Har du hört vilket språk jag har – man dör av ännu inte. Om jag mister mitt jobb. Om min fru går ifrån mig. Om jag får ett barn med fyrtiosjunde kromosomen. De lever inte i ”är”. Jag är dömd att leva i är.
AS: Varför det?
BR: Annars skulle jag inte stå ut med det här ljudet i mitt huvud.
AS: Ja, du har tinnitus. Hur låter det?
BR: När du stänger av en televisionsapparat, ljudet som kommer från apparaten den sista sekunden. En hög diskantton som ligger där konsekvent. För fyra år sedan, i Tomelilla där vi hade ett sommarhus, vaknade jag en morgon av att ljudet hade slagit om. Då var ljudet dovare, om du tänker dig ljudet av att tåg som kommer, ett ånglok. Jag satte mig upp och koncentrerade mig och försökte hantera det. Funderade på om det bästa inte hade varit att åka till sjukhus och söva ner mig själv, för jag klarade inte av ljudet. Så svängde det tillbaka.
AS: Jag funderar på om det kan vara på grund av det där ljudet i din skalle som du hela tiden orerar. Du är ju väldigt intensiv i ditt pratande, det liksom bara fortsätter. Finns det någon person som kan få dig att tystna? Fascineras du av någon?
BR: Ja, alltså…
AS: Vem får tyst på Ranelid?
BR: Vem som helst. Jag sitter mest tyst. Jag är en oerhört god lyssnare.
AS: Men du inser att mediebilden av dig är att du är en manisk babblare?
BR: Det är ju helt sjukt.
AS: Det är väl inte sjukt. Det måste du ju förstå. Man lyssnar på dig i intervjuer och tänker att den killen ska man nog njuta av i små doser och så tänker man att det är synd om din fru som måste stå ut med den här ljudkulissen dygnet runt.
BR: Min fru kommer hem om en timme, då kan du fråga henne. Hela min familj kan intyga att det händer att jag under bilresor mellan Stockholm och Malmö yttrar tio ord. Jag har inget behov av att orera. Sen vill jag att du korrigerar ett ordval. Du kallade mig babblare. En babblare är någon som talar om väder och vind. Du får aldrig höra mig tala om det. Jag är ingen babblare.
AS: Hur påverkas ranelidskan av alkohol?
BR: Inte alls. Den är intakt.
AS: Också på kristusfyllan?
BR: Jag är aldrig på kristusfyllan. Jag har varit berusad tre, fyra gånger i livet. Men också de gångerna har ranelidskan varit fullständigt intakt.
AS: En författarkollaga till dig sa att han inte känner någon annan som är lika förtjust i att citera sig själv som du.
BR: Hälsa honom att det var en enfaldig lögn. Det stämmer inte alls. När jag läser ur mina böcker så gör jag det utan manus och den ena läsningen blir aldrig den andra lik. Någon gång innan den här intervjun är slut så kommer jag att ge dig en av mina böcker och så kommer jag att tala. Du kommer inte tro att det är sant. Du kommer att säga: ”Det där kommer aldrig hända i Sverige igen.” Det kommer inte hända igen. Jag lovar dig. Du kommer att få se.
AS: Vad är det elakaste som någon skrivit om dig?
BR: Det är lögnerna som hon skrivit, kvinnan vars namn jag inte vill ta i min mun.
AS: Linda Skugge.
BR: Ja.
AS: Hon hånade dig för din brunbrändhet och gjorde en del påståenden om ditt ansikte. Varför sårade det dig så?
BR: Därför att det inte stämde. Det var bara så infamt.
AS: Vad har du och Skugge för kontakt idag?
BR: Ingen alls. Jag har aldrig sett eller träffat henne i det verkliga livet.
AS: Hatar du henne fortfarande?
BR: Det har jag aldrig gjort, så ta bort ”fortfarande”. Men det är tragiskt när någon måste ta till lögner om en annan människa, som dessutom är oslagbart obegåvade. Varför skriver man något sådant?
AS: Ja, varför? Vad tror du själv?
BR: Hon räknade väl ut att jag inte kunde bemöta det. Hon ville väl håna mig, förlöjliga mig, kränka mig.
AS: Det här var många år sedan, men jag märker att de här såren finns kvar.
BR: Hade de inte fortsatt med det här i medierna så hade det inte varit så farligt. Men de fortsatte, de kallade mig ”läppen Ranelid” bland annat. De bara upprepade och upprepade det. De som gjorde det är också medskyldiga.
AS: Du är inte alldeles trubbig själv i dina yttranden om andra. Mig kallade du för ”kloakernas slussvakt”.
BR: Ja, men det var inte endast menat som något negativt. Du sitter i en position där du kan titta ner över allt bajs och kiss och så bestämmer du vad som får passera och vad som inte får det. Du har kommit upp i en position där du förfogar över allt detta. Det är inte dåligt.
AS: Kommer du ihåg någon gång då du sagt något ofattbart elakt mot någon, som du sedan ångrat?
BR: Jag sa en gång något obegåvat om Louise Boije av Gennäs. Jag har talat med henne efteråt och sagt till henne att det var väldigt dumt och obegåvat. Jag sa det för att jag tyckte att det lät roligt, men det var inte det minsta snyggt, det insåg jag sedan. Jag ångrade det djupt.
AS: Vad sade du?
BR: Jag kallade henne ”Boije av majonnäs”. Jag har bett henne om ursäkt. Vi träffades senast sommaren 2008 och vi har talat ut om det.
AS: Det var kanske inte så farligt.
BR: Ja, nej… Det var obegåvat, helt enkelt. Inte det minsta snyggt.
AS: DN:s Johan Croneman skrev om dig häromdagen: ”Det enda han pratar om är sig själv. Sitt språk, sina böcker, sin förträfflighet. Han lägger sig helt enkelt vinn om att vara Sveriges mest uppblåsa person.”
BR: Det är helt falskt. De som lyssnar på mig vet hur mycket jag talar om Tomas Tranströmer. Jag har skrivit en bok om Stig Dagerman. Jag har kallat mig själv ”lärjunge” vid ett flertal tillfällen. Jag har suttit som mentor till andra författare. Om jag är så uppblåst, varför lägger jag tid på att vara mentor till andra? Jag har ställt upp för människor med sjukdomar. Gå in och titta på mina mejl om du vill! Du ska få se dem. Jag har ett par alkoholiserade människor som ringer mig, en av dem har jag räddat livet på. En finländare ringer mig, jag vet inte vem han är. Han säger: ”Jag vill bara höra dig prata i fem minuter.” Om jag vore så självgod så skulle jag väl berätta om det, skryta om det? Ta Ulf Lundell. Han ställer ut tavlor. Ser du den tavlan där?
AS: Ja.
BR: Det är jag som har målat den. Det är jag som målat den där också. Och den bakom dig där. Jag har målat fem omslag till mina böcker. Visste du om det?
AS: Nej.
BR: Om jag vore så självgod, varför går jag då inte ut och säger att det är ännu en unik handling i Sverige? Croneman kallar mig uppblåst? Är det rimligt att kalla mig för Sveriges mest uppblåsta person när det finns åtminstone tio författare, PO Enquist är en, som sitter och säger att de skriver lysande böcker? Jag skulle aldrig säga så om mina böcker, för jag inser att jag är en lärjunge.
AS: Du avslutade en lång utläggning i teve häromdagen med att säga: ”Det där var det mest begåvade som sagts i svensk teve.” Är inte det lite uppblåst?
BR: Hela programmet handlade om pretentioner och jag blev ombedd att säga något pretentiöst. Jag sa det med glimten i ögat. Och vi skrattade sen.
AS: Men du måste förstå att folk uppfattar dig som dryg efter den typen av uttalanden. Du kan inte vara förbluffad över att du kallas uppblåst?
BR: Säg en enda intervju där jag någon gång sagt att jag skriver bra. Säg den intervju där jag sagt det!
AS: Okej. Jag har ett citat här. ”Mitt skrivande är Guds röst. Mitt språk kommer från Gud”. Hur kan du inte förstå att ett sådant citat skapar en bild av dig som en befängd människa?
BR: Vet du varför jag säger det? Vi är skapade av Gud. Ingenting är min förtjänst. Det där är inte att vara uppblåst. Jag är förbluffad över att man tar till såna överord. Varför tar man inte reda på vilka jag har varit mentor till, vad jag talar om på scenen. Titta på Bruno K Öijer. Han blir recenserad när han framträder. Och så står det att han har stor publik. Jag har 30 gånger större publik. Jag har talat inför 55 000 på Liseberg. Vet du varför jag säger det själv? Därför att ingen annan säger det. Bruno K Öijer springer de benen av sig för att recensera – jag har aldrig blivit recenserad i DN, trots att jag talat inför fler människor än någon annan svensk författare gjort.
AS: Varför tror du att de inte recenserar dig?
BR: De vill inte ge mig utrymmet.
AS: Varför?
BR: Därför att de har en kulturchef som heter Maria Schottenius.
AS: Hon hatar dig?
BR: Hon har kallat mig för pappskalle i Expressen.
AS: Sa hon så?
BR: Sa? Hon skrev! Hon skrev det därför att jag sa att en miljon människor kan skriva lika bra som en annan författare vars namn jag inte vill nämna (Liza Marklund, reds anm.), men ingen skriver som jag. Det är ju sant. Ingen kan skriva som jag! Jag säger inte att jag skriver bättre, jag säger bara att jag är unik. Och då skriver de att jag är uppblåst.
AS: Men du kan väl inte klaga på medial uppmärksamhet. Den får du ju.
BR: Ja, mer än de flesta. Det klagar jag inte på.
AS: Var står du i kvalitet i språket jämfört med andra författare?
BR: Rent stilistiskt så är jag ensam i mitt språk i Sverige. Jag säger inte att det är bra, bara unikt. Du har inte hört mig fälla ett enda värdeomdöme om det.
AS: Men det är ju det jag ber dig om att göra nu.
BR: Jag är en lärjunge och får jag vara i fred och får jag bara förkovra mig lite mer så kan jag nog prestera något ganska märkvärdigt vad det lider.
AS: Du skriver ofta om kärlek. Kan du inte droppa den oneliner om kärlek som du är mest nöjd med.
BR: Absolut. Du kan få fem!
AS: Okej. Kör fem, då.
BR: Du kan få sex till och med. Du ska få tio stycken!
AS: Okej.
BR: Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass. Där fick du bevis på vad som är ranelidska.
AS: När och var kommer du på de här meningarna?
BR: De kommer till mig. De kommer när som helst och hela tiden. Jag kan skapa 25 till på stående fot. Ett antal satelliter finns i min själ, i min rymd. Jag tar ner dem då och då, som vädermeteorologer. Tittar om det regnar, snöar om det är frost eller värme. Jag rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga, har du hört ett sånt språk? Nej, det är bara jag som säger så i hela Sverige. Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning. Den, du.
AS: Jag har bara läst en av dina böcker, Ansikte av Eld, och i den…
BR: När du går härifrån ska du få med dig Bär ditt barn som den sista droppen vatten som är oerhört älskad. Den dåvarande ärkebiskopen KG Hammar döpte sin sista predikan i Uppsala domkyrkan efter den boken. Han gav boken till alla sina fem barn. Det är mer värt för mig än ett Augustpris.
AS: Apropå KG Hammar. Vad är skillnaden mellan Björn Ranelid och Gud?
BR: Vad?
AS: Gud vet att han inte är Björn Ranelid.
BR: Jaha.
AS: Ett skämt om dig jag hittade på nätet.
BR: Det är möjligt, jag har aldrig läst det.
AS: Var det roligt?
BR: Ja, lite. Jag har humor, så jag kan skratta. Skrattet är något för mig som visar vem du är som individ. Det är därför du aldrig fick se Adolf Hitler skratta. Du ska få höra en Ranelidsmening: ”När människans kropp är för liten, så skrattar och gråter den.” Kroppen kan inte härbärgera tårarna och skratten. Det är därför du blottar dig när du skrattar. Det är därför jag skrattar så mycket. Jag skrattar så mycket att jag lägger mig på gatorna. Mina barn säger åt mig att jag inte kan ligga där och skratta. Jag kan skratta i fyra, fem timmar. Jag har självdistans och kan också skratta åt mig själv. Jag vaktar inte mig själv, det finns så många författare som vaktar sig själva.
AS: ”Författare, krönikör och estradör” står det på din hemsida. Vad är en estradör?
BR: Det är inte jag som skrivit. Det är min svärson.
AS: Men du måste ha godkänt det.
BR: Absolut. Jag har framträtt mer än någon annan svensk författare. Om en person som varit med i Big Brother kallar sig själv författare, tycker du inte att jag då borde få kunna kalla mig estradör? Det tycker jag nog.
AS: Jag läste någonstans att du är övertygad om din absoluta fulhet.
BR: Absolut. Ibland tycker jag att det är hemskt att det här ansiktet finns. Jag klarar inte av att titta mig själv i spegeln.
AS: Ändå har du många fans. Du har fått 10 000 beundrarbrev.
BR: Långt fler än så. Jag har tre arkiv, ett där uppe, ett inne i det rummet och jag tre stora plastkassar med fyrahundra brev som inte ens orkat sortera.
AS: Trots att du tycker att du är ful så ser jag mig omkring och upptäcker tre olika porträtt på dig själv på väggarna. Hur är det då att gå runt här och se detta vämjeliga ansikte?
BR: Just den bilden där borta, där ser jag inte så tokig ut. DN skrev att jag ser ut som en grekisk gud. Jag är helt ärlig mot dig när jag säger att mina tankar kring mitt utseende går att spåra till barndomen då jag hade en läppsjukdom och opererades vid tre tillfällen.
AS: Hur många ex säljer en genomsnittlig Ranelidbok?
BR: Det är svårt att säga. Om jag är med i en bokklubb, vilket jag varit några gånger, så säljer den mellan 40 och 95 000.
AS: Du tillhör en av de få människor som kan livnära sig som författare.
BR: Ja. Om man tar bort alla deckarförfattare så är vi bara tio stycken.
AS: När ska du börja skriva deckare?
BR: Aldrig.
AS: Varför inte?
BR: Det är inte intressant. Jag är inte intresserad av pengar.
AS: Du har en jaguar med registreringsskylten ”RANELID”. Filip och Fredrik frågade varför och du svarade att det var en ärlig gest mot övriga bilförare – skulle det hända att du kör uselt så kan dina medbilister se vem det är som sitter bakom ratten. Det låter ärligt talat lite konstruerat.
BR: Det kan du tycka. Skulle du känna mig lite bättre skulle du tänka: ”Han talar nog sanning ändå.” Det är samma sak med mitt telefonnummer, som går att hitta i katalogen. Jag utsätter mig för den risken. Jag tycker att det är så konstigt att folk inte vågar blotta sig.
AS: ”Om man kör omkring i en Jaguar med Ranelidplåtar så tigger man nästan om det.” Ulf Lundell sa så.
BR: Ja. Jag har inget ont att säga om Ulf Lundell och jag tror inte han har sagt det där elakt heller. Vi har hus 1800 meter från varandra i Kivik. Min fru såg när han gick runt och tittade på mina skyltar där uppe.
AS: Vilken mening är du mest nöjd med i din litterära gärning?
BR: En människa kom och sa till mig: ”När jag läste den första meningen i din bok om Dagerman, så kunde jag inte läsa något annat på flera år.” Den meningen lär vara den mest citerade i svensk litteratur. Den är jag ganska förtjust i.
AS: Hur låter den?
BR: Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril. Men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om han vill sluta den.
AS: Det var fint.
BR: Eller den här: ”Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen. Jag ger mig inte förrän de hittar ett bo i ditt hjärta.”
AS: Ja.
BR: Eller den här: ”Ingenting på jorden har så stora händer som godheten. Ändå gör så många sitt bästa för att slita fingrarna av dem.”
AS: Du är skicklig på att recitera.
BR: Jag är så oerhört koncentrerad. När du går härifrån är jag alldeles utmattad och faller ihop. Jag gör mitt yttersta för dig som kommer och ger mig den här tiden, som kommer hit och träffar mig. Det handlar om respekt för sin medmänniska. Jag har skrivit en mening som jag är rätt nöjd med: ”Jag simmar från stranden jag till stranden du i havet vi.” Den är inte så tokig. Det är vad det här samtalet handlar om också.
AS: Vinden har vänt. Folk gillar dig numera. Har du uppfattat det?
BR: Jag vet inte det, jag.
AS: De yngre uppfattar dig som kult och de äldre uppskattar dig alltmer som en riktigt bra författare.
BR: Min stora brist är att jag aldrig varit taktisk. Det du säger är fullkomligt ny information. Jag har ingen överblick. Jag har inte gjort en enda handling för att bli älskad. Jag fylldes av värme och glädje när jag träffade Filip och Fredrik. Min son August var mycket kritisk inför detta möte. Han kommer väl snart, August. De är stiliga, alla barnen.
AS: Vad sa August då?
BR: Han skällde på mig! Han skrek: ”Gör det inte, pappa! De kommer att vara så elaka!” Och så blev det så bra. Men jag är inte skrytsam för det där. Jag blir bara glad och känner ödmjukhet. Ljudet i skallen och min läpp gör mig ödmjuk.
AS: Känns det som en revansch?
BR: Jag är inte ute efter någon revansch. Jag vill bara bli behandlad anständigt och ärligt. Det enda jag begär av livet är att man inte kränker mig och det jag begär av mig själv är att jag kan tysta mina fel och brister. Och får jag bara vara i fred så kan jag nog åstadkomma något bra.
