”När det började bli för spaceigt hos George Clinton satt alltid James Brown som en liten ängel på axel och viskade ”Disciplin!” i mitt öra.” Nöjesguiden ringer funkens ryggrad Bootsy Collins.
Bootsy Collins fyller strax 60, men det hindrar inte att hans nya album Tha Funk Capital of the World är löjligt funkigt. Hur kan man fortsätta att vara så funkig under så många årtionden?
-- Funken bara finns där, och det är tvunget att den kommer ut. Det är på samma sätt som när universum bildades, först var det bara ett litet korn, och sedan började det expandera med en otrolig hastighet. Så är det med funken också, och precis som universum fortsätter den att expandera. Funken är en stor sak som man inte får ta lätt på. Den bara fortsätter växa inom mig, inte bara en eller två gånger utan hela tiden.
På Tha Funk Capital of the World trängs namnkunniga kollegor i gästlistan. Gamla bandkollegor som George Clinton och Bernie Worrell dyker förstås upp, liksom såväl soullegender som Bobby Womack och filmdito i form av Samuel L Jackson. Sheila E spelar percussion, och Musiq Soulchild gör ett inhopp. Dessutom cashar Bootsy in gentjänster från Ice Cube, Snoop Dogg och Chuck D. Det är nämligen en speciell skiva han har gjort.
- Tha Funk Capital of the World är kanske en av mina allra viktigaste skivor. Jag har försökt ta med mig allt jag vet och kan till bordet, allt jag har upplevt och allt jag är. På ett sätt är den min musikaliska biografi, och jag har så mycket jag vill berätta.
De namnkunniga vännerna hörs inte bara i gästinhoppen. Eftersom det är Bootsys musikaliska biografi tar sig uttryck i en radda hyllningslåtar.
- Jag ville berätta om Jimi Hendrix, till exempel. Han var min musikaliska ark, det var han som bar mig på sina armar in i att göra egen musik. Han och folk som Little Richard. Jag var skyldig honom det. För även om rockpubliken tycker att han är självklar så finns det massor med svarta amerikaner idag som inte vet att den bästa rockgitarristen genom tiderna var svart.
Över ett funkigt beat och en virtuos Hendrix-gitarr hörs Jimi Hendrix resonera om dagsaktuella företeelser från då..
- Tanken var att sampla hans röst, eftersom det är en av de där rösterna från det sena 60-talet som verkligen betyder något. Och dessutom så är Jimis röst så undervärderad i relation till hans sätt att spela gitarr. Men gitarren är inte samplad. Däremot är den ett försök att spela på Jimis sätt.
Träffade du någonsin Jimi Hendrix?
- Aldrig. Tyvärr. Vid något tillfälle åkte hans tjej med oss i turnébussen, och hon tjatade om att jag borde åka till New York och träffa honom. Men du vet hur det var, gig sju dagar i veckan. Det fanns ingen tid för sådant.
JB - Still the Man är en annan av skivans tributer, självfallet till James Brown. Under elva frenetiska månader 1970 och 1971 var Bootsy Collins hjärtrytmen i James Browns The JB’s, och under den korta tiden hann bandet inte bara turnera hela USA utan dessutom spela in klassiker som Get Up (I Feel Like Being a) Sex Machine, Soul Power och Talkin' Loud and Sayin' Nothing. Men medan han var en del av James Brown band var Bootsy Collins allt annat än positiv till sin boss.
- Det är sant. Men det dröjde inte särskilt länge efter att jag kom ut ur bandet som jag började tina upp och förstå vad han hållit på med. Först då förstod jag att James Brown gav mig mer positiva saker än negativa. Han klagade hela tiden på mitt spelande, ”spela tightare, det måste svänga mer”, och jag tyckte ju att jag gav hela armen redan. Men han var aldrig nöjd, utan tvingade oss att jobba hårdare, hårdare, hårdare. Han var en sträng chef. Samtidigt är det ingen tvekan om att det är just det som ledde till att jag blev bra, och utan det hade vi inte haft det här samtalet idag.
- Jag visste att jag skulle få en del kritik för att jag bjöd in pastor Al Sharpton att inleda James Brown-hyllningen. Han är kontroversiell. Jag säger till kritikerna att det är en hyllning till Jimi, inte till pastorn, och att om man lyssnar på vad han har att säga här så är det bara fina saker.
Nästa steg efter James Brown var Parliament/Funkadelic, där regimen var avsevärt mindre strikt. ”George Clinton satt i ett hörn, hög på LSD, och lät alla göra vad de hade lust med”, har Bootsy tidigare beskrivit det.
- Det var också bra för min utveckling. George gav mig utrymme att expandera. Fundamentet hade jag med mig från James Brown, och i Funkadelic fanns plats att spacea ut. Men utan James Brown hade jag aldrig överlevt det. Jag växte upp i ett hem utan pappa, och James Brown blev den där stränga fadern med strikt disciplin. Jag hatade det under tiden, som man gör, men efteråt förstod jag hur mycket det betydde för mig. När det började bli för spaceigt hos George Clinton satt alltid James Brown som en liten ängel på axel och viskade ”Disciplin!” i mitt öra.
I Minds under Construction på nya albumet hävdar du att "if you wanna lead the orchestra, you might have to turn your back on the audience". Men det stämmer väl varken på James Brown, George Clinton eller för den delen på dig själv?
- Det är en av skivans viktigaste textrader, men du får inte tolka den bokstavligt. Den handlar om hur jag till slut lyckades bryta med drogerna. Och det var inte särskilt länge sedan, vet du. Men för att göra det, för att återta kontrollen över mitt liv och för att bli fri och frisk var jag tvungen att vända ryggen åt mycket av det jag älskar mest. Åt James Brown och George Clinton. Åt mitt band. Shit, för att bli fri var jag till och med tvungen att vända funken ryggen. Ett tag.
En ytterligare tribut är till din storebrorbror, Phelps Catfish Collins. Låt mig beklaga sorgen.
- Han var verkligen en speciell cat. Han var med mig hela tiden. Hos James Brown, i Parliament/Funkadelic, i Bootsy’s Rubber band. Han fanns alltid vid min sida, och det enda jag hoppades var att skivan skulle hinna komma ut innan han dog. Nu blev det inte så, men jag har hittat sätt att hantera sorgen, så jag mår bättre nu.
Visst hade han dragit sig tillbaka från musiken för mer än ett decennium sedan? Men han är med på Tha Funk Capital of the World.
- O ja. Han är med på mer än hälften av skivans låtar. Han var väldigt sjuk, men han kom till studion i alla fall. ”Don’t take my funk”, sa han och började spela.
Berätta om ditt digitala basskola Funk University.
- Funk U! Det fortsätter att växa! Vi startar just andra terminen nu, och då har vi signat Larry Graham, Stanley Clarke och Jack Bruce som lärare, och Marcus Miller kommer också.
Det låter strålande. Men hinner du turnera med allt sådant på gång?
- Det är ju att turnera som är mitt liv. Hälsa alla i Sverige att jag är redo att komma, att jag står beredd att bring the funk to the house!
Stad:
Artist:
Kategori:
Se alla artiklar om:
