Brittiska Zooey (inte att misstas för att ha några kopplingar till Zooey Deschanel) spelar drömsk pop. Det är en genre som kan falla platt om den spelas säkert och riskfritt. Det är så Zooey spelar. Bandet sätter inte foten innanför några äventyrliga zoner och håller sig till samma monotona nivå, utan att träffa några höjder. Det görs däremot ett och ett annat försök till att kombinera den drömska popen med oklara inslag av jazz och folk. Men som lyssnare lämnar det mig snarare distraherad och konfunderad över bandets musikaliska vision.
Givetvis behöver inte all musik blåsa en av stolen, hänföra och frälsa. Och ur det syftet gör Zooey sitt jobb ganska utmärkt. Det är musik som passar till morgnar när snooze-knappen kommer till sitt yttersta bruk och till den trötta bussresan som följer. Det kanske räcker så.
