Redan för drygt tre år sedan pratade John Holm om den här plattan. Om en platta fylld med covers på traditionella amerikanska sånger med nya arrangemang men med svenska texter. Ett slags bokslut fyllt med låtar som av någon anledning slagit följe med honom i hans i dag drygt 50-åriga liv. Det vilar en oerhört amerikansk studiomusikalisk stämning över skivan som emellanåt gör den väl slickad. Något tangerar till och med den artificiella ZZ Top-boogien och vissa versioner känns ehh. smått kitschiga (The Byrds [I]He Was A Friend of Mine[/I] heter här [I]Kallar honom vän[/I] och går i lätt frikyrkofunkig anda).
Men somligt är också oerhört bra. Lustigt nog är det de två svenska bidragen som starkast etsar sig fast. Gunnar Björnstrands välkända [I]Han måste gå[/I] har här klätts i en välsittande kostym direkt influgen från countryland. Ödsliga toner, sparsmakade trummor, steel och lätt klagande kvinnoröster. Men främst förstås John Holm. Med en röst så skör och svagt vibrerande sjunger han så att huden knottras, håren reser sig och melankolin biter tag i dig.
Det andra svenska bidraget är ännu vackrare. I en oerhört inspirerad nyinspelning av sin egen [I]Maria, många mil och år från här[/I] sjunger John Holm så sagolikt vackert att det är omöjligt att inte gripas. John Holm fick göra den plattan han helst av allt ville. Det tror jag alla unnar honom. Om det blir någon nästa gång håller jag tummarna för att han gör en Freddie Wadling och tolkar delar av den svenska musikskatten. Då kan det bli rent magiskt.
Skivbolag:
Artist:
