[I]Standards[/I] är svårtillgänglig. Min första segerdans med skivan i handen dog snabbt när första spåret faktiskt nådde högtalarna. För det första är det svårt att dansa till bombastiska symf-trumintron, men framförallt är den mörkare, hårdare och mer spöklik än såväl den karismatiska [I]TNT[/I] som klassiska [I]Millions Now Living Will Never Die[/I].
Med en en fot i punken, lite för många tår i symfrocken, en lilltå i David Lynch-land och resterande kroppsdelar ojämnt fördelade över tysk electronica, rymdrock, jazz, funk, fusion och orgeltechno är de eklektiska som aldrig förr. Punkiga kan man tycka, men vad intressant det vore om John McEntire och killarna faktiskt gjorde nåt punkigt. Om de inte pallade en till omtagning men behöll ett lite småsunkigt parti ändå. Om de gjorde nåt på en tagning med ena näven i vädret och bara vänsterhanden på mixerbordet. Om de inte bara filtrerade punken tillsammans med världens alla andra musikstilar genom den stora melittan Tortoise.
Nu är det den där melittan som gjort Tortoise till ett av 90-talets - och mina - mest angelägna band så jag ska inte klaga. Och just det faktum att de aldrig gör skivor för att tillfredsställa vare sig mig eller dig är väl punkigt bara det. Men just idag är [I]Standards[/I] för dyster för mig. För skicklig och inåtvänd. Oftast.
Undantagen är förstås trollbindande. [I]Monica[/I] är slö, fluffig, elektronisk indie-jazzfunk. [I]Black Jack[/I] är psykadelisk filmmusik från en alternativ tysk 70-talsdeckare i Casinomiljö. Och [I]Benway[/I] och [I]Speakeasy[/I] närmar sig nästan Sea And Cakes lättlyssnade värld. [I]Speakeasy[/I] är dessutom sista låten och ett löfte om Tortoise på bättre humör igen. 2004 eller vad det kan bli. Kanske en liten segerdans till sist ändå.
Skivbolag:
Artist:
