När Tina Weymouth och Chris Frantz var frustrerade över sitt minimala
inflytande på Talking Heads, där David Byrne och Brian Eno tagit makten, flydde de till Nassau och lekte fram sidoprojektet Tom Tom Club, utan Byrne men med ett par systrar Weymouth. Skivan var en bagatell som hamnade rätt i tiden 1981 och blev viktigare än avsett. [I]Wordy Rappinghood[/I] och [I]Genius Of Love[/I], bland de första vita medelklassförsöken att pröva den nya svarta urbana musikstilen hiphop, lyckades influera dem de influerats av och känns i dag fräschare idag än det mesta i Talking Heads katalog. På förra årets återutgåva av [I]Stop Making Sense[/I] från 1984 visar extraattraktionen Tom Tom Club vilken väg New York-combon borde ha tagit.
I stället gick det utför för Weymouth/Frantz. Även om Talking Heads bokslut upprättades först 1995 var verksamheten nedlagd sju år innan dess. En kort period var paret eftertraktade producenter hos unga hoppfulla men i längden hopplösa stjärnskott som Ziggy Marley och Angelfish, men även där uppfattades de snart som passé. Vad återstod att göra för en basist och en trummis som gått på konstskola, utom att klippa håret och skaffa jobb?
Tom Tom Club har tidigare återupplivats tre gånger. Systrarna Weymouth har fallit ifrån en efter en, och i stället har gäster kallats in för att fyll ut tomrum i idébanken. Men varken Lou Reed eller David Byrne (!) har lyckats få Dylan-, Hot Chocolate- och Velvet Underground-covers att svänga. Efter en fjärde Tom Tom Club-skiva 1992 lyste desperationen i parets ögon när de som Heads gav ut [I]No Talking, Just Head[/I], med idel gästsångare som Michael Hutchence, Debbie Harry, Richard Hell och Shaun Ryder. Försäljningssuccé var det inte fråga om, i stället drog David Byrne dem inför domstol för namnstöld.
På [I]The Good The Bad And The Funky[/I] har Weymouth och Frantz lärt sig av sina misstag. Tyvärr är lärdomarna mera av juridisk än musikalisk karaktär. Åter kallar de sig Tom Tom Club och har färgglada naivistiska teckningar på omslaget. Men de har inte mycket gemensamt med den glada systerskara och kompisgäng som gjorde Nassau osäkert för 20 år sedan. Tina och Chris är ensamma kvar, och den ende intressanta gästen är en inspirerad Toots Hibbert på [I]She's Dangerous[/I].
Pressreleasen talar om en ambition att visa en ny generation det "sound som öppnade musikaliska dörrar i branchen". Om syftet är så musealt lyckas de ganska bra. Skivan är ett försök att återskapa något som kändes fräscht och nyskapande för tjugo år sedan, med lite ragga, lite scratching, lite västindiskt solsken och en hel massa intellektuellt resonerande. [I]Who's Feeling It[/I] är en totalstöld av de egna gamla hitsen i varje detalj, inklusive glada rop efter James Brown. Att stjäla från sig själv är ett säkert sätt att slippa bli stämd.
Tom Tom Club är intellektuella, och har insett att det som en gång gjorde dem attraktiva var att de la undan sina intellekt och sina analyser av modern dansmusik. Det äkta paret har ägnat mycket tid hemma vid köksbordet åt att fundera. Hur gjorde man nu för att ha så där kul? Resultatet är att varje uns av spontanitet är noggrant kalkylerad, glimten i ögat på gamla [I]Wordy Rappinghood[/I] lyser i dag av desperation och möjligen uppgivenhet. Utöver Donna Summer- och Lee Perry-covers trängs här två dubversioner av låtar från skivan, kanske tecken på en sorgsen självinsikt att de aldrig kommer att uppmärksammas av andra, aldrig kommer att spelas ute eller remixas av hippa producenter.
Om du får [I]The Good The Bad And The Funky[/I] som present kan du hitta både ett och två guldkorn gömda i sörjan. Det är dock svårt att komma på ett enda argument, utöver välgörenhet, för att betala pengar för att lyssna. New York Times kallade en gång i tiden parets första band "thinking man's dancemusic". Idag grubblar Tina Weymouth och Chris Frantz så mycket att musiken blir stiff och föråldrad. De borde lyssna till George Clintons klassiska råd; "free your mind. and your ass will follow."
Skivbolag:
Artist:
