En av de kusligaste konserter jag någonsin bevistat var Neurosis spelning på Underground i Göteborg i maj 1996. Jag hade aldrig vare sig hört eller hört talas om bandet, och om jag inte missminner mig var jag där för att kolla in ett annat band, vilket vet jag inte.
När den magra, bleka och i det närmaste spöklika sextetten gick på och började mala sina råångestframkallare till låtar krälade obehaget utefter min ryggrad. Kombinationen av tillsynes kraftigt slitna människor och bråddjup, beckmörk och blytung repetitiv musik golvade mig totalt. Aldrig hade en moogsynth och diverse maskinella ljudeffekter låtit så mycket och så till den milda grad fyllt av hat. Med en gitarrvägg modell Unsane ovanpå det kan ni förstå hur det fullkomligt skrek i mina öron på vägen hem. När de nu släpper ifrån sig sjätte platta sedan starten 1985 har det delvis skett en soundmässig förskjutning. Den musikaliska suggestivitet bandet haft som sitt främsta signum har inte på något sätt mattats. Däremot har de värsta noiseexcesserna fått stryka på foten till förmån för ett mer släpigt, neandertalskt anslag i Melvins mest primitiva anda. Något som gjort bandets gastkramande mardrömmar till låtar ännu mer ångestladdade. Att höra Neurosis är det närmaste en audiovisuell mardröm du kan komma. Det är sådana här plattor som borde förses med varningstexter.
Skivbolag:
Artist:
