(Samlingsrecension med [B]Ice Cube[/B]: War & Peace Vol 1 (The War Disc))
Det är intressant hur allt fler hiphopartister anammar symboler och estetik från skräckfilmsvärlden. Varför? En förklaring är att det är ett sätt att bevisa för kidsen att man inte har blivit mainstream utan fortfarande är farlig/skräckinjagande/tuff.
Ice Cube och Method Man är numera mångmiljonärer. Därmed kan de inte längre fortsätta posera under betongviadukter eller sjunga om cracklangare i det egna kvarteret. Åtminstone kan de inte göra det med trovärdighet. För vad vet egentligen en artist som åker limousin till skivstudion om det rådande gatuklimatet? Den gatukultur som en gång lade grunden till deras framgång?
Alltså söker man sig i stället till en annan form av hårdhet - skräckfilmen. Både Ice Cube och Method Man poserar som dödens apostlar på sina skivomslag. Egentligen är det omslag som är mer typiska för hårdrock än för hiphop.
Det skulle kunna gå att ironisera över detta, men innehållet är i linje med förpackningen. I en tid när hiphopen sökt sig mot jazz och funk påminner dessa album om att en anledning till NWAs och Public Enemys storhet var att de lät lika hårda som Motorhead och Black Sabbath. Ice Cube inleder [I]The War Disc [/I]med två låtar där han rockar lika hårt som i [I]Straight Outta Compton.[/I]
Det finns skäl att tro att nästa års uppföljare [I]The Peace Disc[/I] kommer att bli bättre som album betraktat - Ice Cubes allra bästa låt är balladen [I]It Was A Good Day[/I]men det känns verkligen uppfriskande med en hiphopartist 1998 som är mer intresserad av att spränga trumhinnor än att knyppla ihop intrikata beats.
Method Man lyckas med vad ingen i Wu-Tang Clan hitttills lyckats med att göra en vettig uppföljare. (Jo, RZAs Bobby Digital-album är också bra, men det är ingen uppföljare.) [I]Tical 2000[/I] är i många stunder bättre än den lite överskattade debuten [I]Tical.[/I] Det allra bästa med Method Mans genombrott var inte spår på själva albumet utan de remixversioner som efteråt släpptes på singlar som Mary J-duetten [I]You're All I Need[/I] (som blev ett mästerverk först när Sean "Puffy" Combs gjorde om den) och [I]Release Yo Delf[/I] (som Prodigy förgyllde).
[I]Tical 2000[/I] skulle också må bra av en rejäl ommöblering. Om man hade fimpat hälften av de 28 spåren på detta löjligt långa album (74 minuter) hade det tonat fram ett lysande hiphopalbum. Method Man överraskar visserligen inte längre musikaliskt - undantaget är den RZA-producerade dödsdiscon i [I]Retro Godfather[/I], men han är fortfarande en mästerlig rappare.
Skivbolag:
Artist:
