The Shins - Heartworms

Patrik Forshage 00:00 17 Mar 2017

Precis som Stephin Merritt och hans Magnetic Fields har James Mercer, som nu är ensam kvar under etiketten The Shins, gett upp alla försök att verka ung och indie, och hänger sig skamlöst åt medelålderns nostalgi inte bara i sina musikaliska influenser utan också i sina självbiografiskt återblickande texter.

Och precis som Stephin Merritt just förtäljde på sin självbiografiska album 50 Song Memoir tillbringade även James Mercer några av de mest avgörande åren av identitetsskapande åren i England. även för James Mercer innebar det ett intensivt utforskande av den brittiska musikscenen under 1980-talet, och det sätter fortfarande rejäla avtryck i den musik han skapar som The Shins hemma i Portland, Oregon.

I den berättande akustiska Mildenhall skildrar han sina tonår med familjen på en flygbas i Suffolk. Där fick han en kassett med Jesus and Mary Chain av en klasskamrat, och som konsekvens lärde han sig några ackord på sin pappas gitarr, och på den vägen är det. Det är i kärleken till den brittiska indiepopen från den eran som vi kan hitta en av de viktigare nycklarna till James Mercers smarta popsånger och till hans arrangemang med ännu större intellektuella kvaliteter. Name for You låter vintage XTC, och med lite god vilja kan man associera milt elektroniska Cherry Hearts till Scritti Politti.

Hela tiden är handlaget elegant, lätt och smidigt, och även om James Mercers pop inte är så spontan som han vill få det att verka framstår den å andra sidan aldrig som överanalyserad och kalkylerad som till exempel Spoon.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Iron & Wine - Beast Epic

Sam Beam har slarvat runt med 10”-vinyler i begränsade upplagor och coveralbum i duetter med polare under några år, men när han nu är tillbaka med ett högst seriöst album av nya och egna kompositioner blir det tydligt hur mycket vi saknat den sidan av honom. Det låter så enkelt när han startar i Claim You Ghost med knappt något komp mer än en nästan tyst akustisk gitarr och ett piano, och inte så mycket till melodi, och sedan undan för undan väver en skir och vemodig sång runt det spartanska och inom tre minuter fullständigt har fångat både lyssnarens

Ji Nilsson - Scandinavian Pain

I somras satt jag på ett fik i Paris och diskuterade med en fransk vän varför svenskar producerar så bra konst. Vi kom fram till att det hade med mörkret och kylan att göra. Den ångest det nordiska mörkret framkallar och hur man måste hitta något vackert i det annars går man under.