Bara det faktum att både Pete Doherty och Carl Barât fortfarande är i livet är anledning för jubel och trumpeter. Att de tillsammans släpper ett nytt The Libertines-album 2015, elva år efter den perfekta storm som var deras självbetitlade hatkärleksmästerverk, det är ännu mer överraskande. Att Anthems for Doomed Youth dessutom är en riktigt bra skiva är en ren sensation, med charmerande loja popbagateller som Barbarians och sliriga Fame and Fortune med anthemrefräng, och med den snabba och blödande Heart of the Matter som är skivans höjdpunkt.
Utifrån de förutsättningarna känns det närmast småaktigt att komma dragandes med invändningar, men det är likväl nödvändigt. För senast The Libertines spelade tillsammans var det utifrån ett livsnödvändigt cameraderie och en gemensam passion. Då exploderade deras musik, fullständigt avväpnande i sin totala hängivenhet. Den här gången spelar de tillsammans utifrån rådgivares korrekta iakttagelser att ingen av dem kommit i närheten av sin forna storhet sedan de separerade, och deras musik imponerar utan att rycka undan mattan under oss. The Libertines brukade vara fantastiska. Nu är The Libertines bra.
