The Avalanches collage Since I Left You blev själva sinnebilden för postmodernismen år 2000.
Uppbyggd av fragment och lånade ljud – mer än 900 samplingar – reste den sig som ett tempel över västvärlden och erbjöd såväl luftig beachpop som de första nostalgiska tillbakablickarna på oldschool hiphop.
Antalet privatspanare som arbetade med att identifiera samplingarna var fler än för morden på Palme och JFK sammantaget, och konspirationsteorierna och mytologiserandet var på motsvarande nivå. Men det som gjorde att Since I Left You till skillnad från nästan all annan gimmickassocierad musik från den tiden fortsatt vara relevant var inte i första hand The Avalanches ekvilibristiskt sammanställda klipp-och-klistra-lapptäcke, även om hänförelse över det var den första reaktionen. Istället var det den medryckande och lättuppskattade lätta sommarbris till musik som var skivans långsiktiga behållning. Antalet som utan analys njöt helheten på stränder och klippor blev snabbt större än antalet dissekerande nördar, helt enkelt.
Låt oss förutspå att det blir på samma sätt den här gången också. Som för att ta bort nördarnas utmaning redovisar den här gången The Avalanches sina centrala samplingar nogsamt och utförligt i all sin bredd, från Everything is Everything via Lou Barlow till Von Trapp-familjen i The Sound of Music med lite Lennon/McCartney inskjutet för den juridiska spänningens skull. Hela kalaset finns listat här. Men de samplade röster och ljud som utgör överbyggnaden är ändå att jämföra med snickarglädje, för fundamentet är smart rytmisk pop. I det tar de några allvarliga snedsteg. Både umpa-calypson i Frankie Sinatra med gästande Danny Brown och MF Doom och The Noisy Eater med veteranen Biz Markie slår över i infantilt Gorillaz-nöjesfält. Där tappar The Avalanches sin subtilitet, liksom i flera av de många små mellanspel som blir till meningslösa tidsfördriv.
Å andra sidan är episka Harmony strålande med sitt frireligiöst euforiska 70-talsflum, liksom mjuka Sunshine tills den dränks i en häftig sommarskur. Drömska Kaleidoscopic Lovers med Jonathan Donahue och den lätt förvrängda fortsättningen Stepkids där Jennifer Herrema tar över leadsången. I det stora uppbådet gäster märks också Father John Misty, Toro Y Moi och Tame Impalas Kevin Parker (på ”additional drums”). Men på samma sätt som med samplingarna bär The Avalanches låtar på egen hand även när namnkunniga musiker lånar ut sig till dem.
Man fastnar inte i steget med vidöppna öron längre, för världen har hunnit ikapp The Avalanches. Man häpnar inte längre. Men beundran, vördnad och listnörderi är inte de ultimata sätten att ta till sig musik, och låtar och stämningar snarare än effekter är orsaken till att The Avalanches comeback är ett utmärkt album.
