Hur gammal Taylor Swift än varit har det inte sällan känts som att hennes musik var sprungen ur en mycket vältalig tonåring. Alla hennes förälskelser är enorma, alla krossade hjärtan lika förödande och alla vänner bara ett snedsteg från att lämnas i kylan och hängas ut i texterna. Det har varit rykten, pakter och stora känslor.
Men symbolen för Lovers release har varit fjärilen, och även om den onekligen också känns vald av en 14-årig tjej får den vara en metafor för någon som vänt sig inåt, vilat, reflekterat i sin ensamhet och nu återkommer i ny skepnad.
Och det känns också som en mer samlad Taylor vi har framför oss. Inte som på Reputation när hon ilsket och frustrerat försökte övertyga oss om att hon gått vidare, utan här uteblir helt enkelt den tonårsdramatik som förföljt henne. Här finns i stället en annan bekant Swift representerad; författaren. Den Taylor som samlar på upplevelser, iakttar omvärlden, och med en känsla av stort ansvar bevarar dem alla i textform.
När det är riktigt bra är det magiskt. Vi lyssnar på någon som sätter ord på våra känslor, mer vältaligt än vi någonsin själva kunnat. Men bland känns det också som att hon nästan glömt leva i stunderna hon skriver om, för upptagen med att vackert formulera dem för framtida bruk.
Med singel-släppen inför Lover verkade Taylor nästan helt ha lämnat countryn bakom sig. I ett samtida musiklandskap som gjort precis tvärt om och där Lil Nas X slår alla listrekord släppte Swift istället den allra plastigaste popen. Men med facit i hand finns countryn väl representerad på plattan, inte minst på det där ”three chords and the truth”-sättet hon komponerar.
Plattan är lång, 18 spår, och bland dessa ryms både överflödiga mellanspår och några av hennes starkaste i karriären. Jag vill speciellt nämna fem låtar;
På False God och It’s Nice To Have A Friend hör vi Taylor på ett helt nytt sätt. Musiken får ta större plats än vi är vana vid, och de gör mig exalterad över vart hennes musik kan tänkas ta vägen.
Titelspåret Lover är den här plattans motsvarighet till New Years Day, och är en fantastisk låt full med sentimental dagen-efter-känsla. Den platsar bland hennes bättre alster.
The Man är Taylors version av Beyonces If Were A Boy, en stark analys av den sexistiska behandling hon fått av media, och med den hjärtskärande balladen Soon You’ll Get Better behandlar Swift hennes mammans duster med cancer.
Jag har slutat läsa de spaltmetersom skrivs om Taylor Swift. Det finns fler tänkare och tyckare om Swift på nätet än det finns poddar sponsrade av squarespace. Är hon feminist? Är hon dålig för feminismen? Är hennes politiska engagemang bra? Är det för lite, för sent? Är Taylor Swift en bra förebild? Är hon en småsint opportunist?
Taylor uppfinner inte hjulet på den här plattan. Det mesta är beprövade koncept och väl bekant tematik. Ibland känns det till och med repetitivt och dammigt. Men samtidigt ryms spår, melodier och nytänkande stunder som väl väger upp för de svagare låtarna. Spår som påminner oss om att mitt i allt skvaller och alla spekulationer finns en extremt kapabel musiker.
