Han hade hela världen i sin hand, och lät den långsamt rinna mellan fingrarna. I början på 90-talet var Snoop självaste Kung Midas i amerikanska hoods och svenska förorter. Dr. Dres The Chronic och Snoops Doggystyle var originalet och mallen för G-funk, och grabbarna i åttan och nian kunde visserligen ta in att Snoop samplade hela låtar från George Clinton, men de brydde sig inte. Snoop var Tha Man, Doggystyle var ställningen och Murder Was The Case.
Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess. Snoop Dogg fortsätter att vara aktiv, två plattor bara under år 2000, men försäljningssiffrorna är inte vad de har varit. Hans ursprungliga fans har hunnit gå ut både grundskolan och gymnasiet, och Snoop själv har blivit funkfarfar. Han gästspelar inte bara på nya plattor med andra veteraner som LL Cool J, numera dyker han upp på åtminstone två uppväxande generationers skivor. På Wu-Tang Clans senaste får han vikariera för internerade Ol' Dirty Bastard, och Tha Eastsidaz och Kurupt bjuder in Snoop för att etablera att de är nere med rötterna. Det är samma roll som Snoop gav George Clinton för snart tio år sedan, och idag igen på I Can't Swim.
Omslaget till Tha Last Meal är lika iögonfallande fult som alltid, här en illa gjord teckning av en ilsken Snoop bakom galler. Han serveras sin sista inte helt aptitliga måltid av en hånleende plit medan svartrocken intill verkar tillrättavisa snarare än trösta stackars Snoop. Men usel grafik har inte hindrat Snoop från att triumfera försäljningsmässigt tidigare. Hans överlägset arroganta rap har fortfarande stil, och kören kan inte ha haft alltför svårt att memorera sina textrader, det är mest "Snooooop Dogg, Snoooop Dogg" från början till slut. I Wrong Idea är han noggrann med att påminna oss om att är en "gangsta nigga", om nu någon skulle ha glömt bort mordrättegångar och andra situationer som uppstod under tiden på Death Row. Men han är lite besviken på sitt gamla umgänge. "I get caught up sometimes by the people I hang with, they turn out to be snitches, bitches, yeah they switches" suckar Snoop på Leave Me Alone, och grubblar väl över hur saker kunde gå så fel mellan honom och Suge Knight.
Men några vänner har han ändå kvar. Inte bara "Shaquille O'Neal is down with us" utan dessutom hela grannskapet, berättar han på Hennesey N Buddah. Dr. Dre är tillbaka vid Snoops sida. Han har producerat eller åtminstone mixat stora delar av Tha Last Meal, och det bäddar förstås för musikalisk kvalitet. Men Dres röst får vi bara höra som hastigast, när han talar in några visdomsord på Snoops telefonsvarare i inledning på Lay Low. Där återvänder också en annan gammal bekant i skepnad av Nate Dogg med bibehållen auktoritet, och dessutom dyker Master P upp. På Set It Off återvänder Ice Cube med all den kraft vi förväntar oss av honom tillsammans med Nate Dogg och Lady Of Rage. Back Up Off Me, som domineras av skivans executive producer Master P tillsammans med Mr. Magic, är bouncy modern hiphop. Ett par spår har producerats av Timbaland och andra yngre förmågor, men den största delen av Tha Last Meal rör sig om trevlig pur G-funk med Issues som mest renlärigt exempel.
Jagger och Richards får låna ut Miss You till Snoops avslutande Y'All Gone Miss Me. Tyvärr misstar han sig nog. Det är inte särskilt många som skulle sakna honom. Hans G-funk har mycket kvar att ge, frågan är om någon verkligen vill ta emot nu när det har hunnit bli år 2001. Det är försent för en ny Snoop-högkultur nu. Tyvärr.
