Det är inte så många svenska hårdrockband som är trogna sitt ursprung över tre plattor, bortsett från ultraortodoxa extremgenrer. Gör de inga radikala genrebyten lägger de ofta ner verksamheten tidigare. Att Transport League skulle kasta in nitbältet känns omöjligt att tänka sig. Mycket beror på frontmannen Tony Jelencovich och hans ytterst hängivna och hundraprocentiga inställning till hårdrocken. Att han och övriga medlemmar skulle avveckla Transport League av musikaliska anledningar har jag svårt att se. I synnerhet efter [I]Satanic Panic,[/I] ett klart fall framåt för dem.
Här får bandet med största sannolikhet precis vad de suktat efter sedan starten - en stadig dos traditionellt trashig metall samt en portion mer personlig hårdrock. Enkelt beskrivet är plattan en kombination av homogenitet och variation, av traditionellt och mer egensinnigt. Ljudbilden är oerhört konsekvent: Hård, kraftfull och knappast revolutionerande men att föredra framför fega försök till uppdatering av genren. Här vågar bandet för första gången, åtminstone på platta, lita på gitarrens kraft och lyfta fram den i pole position, precis som sig bör när vi snackar hård hårdrock.
Låtmässigt finner man här de utpräglade trashlåtarna samt de mer egensinniga, framåtblickande. De senare är bäst. TLs sätt att våga skita i vissa genretypiska ljudkulisser och i stället sakta in med ett något slöare parti eller en oväntad refräng funkar stundtals mycket bra. Att dessutom våga mangla på rejält utan att gitarrerna är överfyllda med trista trasheffekter är alltid hedervärt
Skivbolag:
Artist:
