Årets julklappsboxar 3
När Mick Jagger, 73, och hans föreningskamrater djupdök i blues med sitt tjugotredje (eller tjugofemte, vem klarar att hålla räkningen längre?) studioalbum för ett par veckor sedan var det på många sätt en återgång till den musik som la grunden till bandet. Blues och dess efterföljande genrer dominerade The Rolling Stones debutalbum 1964, liksom de album som följde under åren därefter. Då gjorde de Route 66 och I’m A King Bee, och en drös r’n’b- och soulcovers med brittisk ungdomlig arrogans, och om en del låtval kan kännas väl uppenbara idag behöver man förstå att spridningen av blues, rhythm’n’blues och soul på den här sidan Atlanten var mycket begränsad för 50 år sedan.
Precis som för de flesta unga aspiranter som fick skivkontrakt i början av 1960-talet handlade The Rolling Stones skivutgivningstillvaro ursprungligen om singlar och EP-skivor. Deras tidiga album var helt enkelt dessa singelspår ihopsamlade, och för mer modesta lyssnare av den här omfattande albumboxen ter det sig kanske överdrivet att få i stort sett samma låtar i olika ordning på de parallella brittiska och amerikanska albumutgåvorna. Men repetition sägs ju kunskapens moder, och upprepningarna förtar inget av styrkan i de egna kompositioner som alltmer trängde undan bandets covers. Aftermath från 1966 är det första kompletta albumet, och på de därpå följande albumen trängs bland de mer namnkunniga sångerna mängder av minst lika vassa spår. Lady Jane, She Smiled Sweetly, The Under Assistant West Coast Promotion Man och Play with Fire är några, men du kan lika gärna blunda och peka var som helst på den här samlingsboxens låtlistor för att hitta andra pärlor.
Det låter mycket vassare i mono, som var normen när albumen gjordes. Stereoversioner fixades visserligen till mest för att det fanns ett visst litet intresse för det (även om det egentligen bara var klassisk musik som det ansågs finnas anledning att mixa i stereo), men ansträngningarna låg i att skapa en perfekt monoupplevelse. Därför är det befriande att höra de vassare och skarpare tagningarna här, Their Satanic Majesties Request är ett av de album som tjänar mest på monoformatet, och blir faktiskt flera snäpp vassare än den där konkurrentskivan Sgt Pepper som folk fortfarande envisas att tjata om som den brittiska psychedeliska popens mästerverk.
Kronologin avslutas tillsammans med årtiondet med Let It Bleed, och där är The Rolling Stones inte längre ett entusiastiskt coverband eller ens nyckelfigurerna i att knyta den afroamerikanska musiken från hela nittonhundratalet till det västeuropeiska ungdomsupproret. Där är The Rolling Stones ett av de mest vitala och nyskapande rockband vi någonsin träffat på, något som höll i sig tre-fyra år in i nästa decennium innan de fastnade i sina hjulspår och manér.
