[I]Leftism[/I] är inte bortglömd. Det var mer än fyra år sedan den kom, och blev något slags manifest för framtidens brittiska dansmusik. Det var några av de bästa dubtechnolåtar som gjorts och det var den enda musik som exakt lyckats återskapa känslan av att åka hem från en klubb i Londons utkanter, precis innan solen går upp.
Men [I]Leftism[/I] var kanske inte det mästeverk som brittiska DJs och dåligt pålästa rockjournalister försökt framställa den som de senaste åren (den röstades nyligen fram till det bästa dansmusikalbumet [I]någonsin[/I] i den engelska tidningen DJ). Det var ett bra album som skakade om världen en smula.
Sedan försvann de, Paul Daley och Neil Barnes. De gömde sig i sin studio för att experimentera fram en uppföljare som skulle bli ännu mer banbrytande, nyskapande och genreöverskridande.
Det var ommixningar och misslyckanden och långsamma framsteg och det var gästsångerskor och rappare som ville ändra i sina texter och det var nästan fyra års arbete för ett technoalbum, vilket måste vara något slags rekord. Dansmusik brukar inte ta lång tid att göra, och det brukar heller inte bli bättre av den gör det.
Dansmusik ska ju inte vara resultatet av fyra års häftiga experiment. Dansmusik ska vara ljudet av nu. Det ska vara rytmer som någon kom på för femton sekunder sedan, inspelad med de allra senaste maskinerna, influerad av en singel som kom förra veckan. Dansmusik ska vara en ständig rörelse framåt.
[I]Rhythm and Stealth[/I] rör sig inte framåt. För den låter precis som [I]Leftism[/I]. Det skulle ha kunnat vara en samling på Leftfields gamla skivbolag Hard Hands från 1995. Det är dubbig techno, det är big beats med rap, det är hård och proggressiv house, det är electro och det är framför allt förutsägbart.
[I]Dusted[/I], med brit-rapparen Roots Manuva, och [I]Phat Planet[/I] är brittiska beats som låter som vad som helst med ett par Adidas de senaste tre, fyra åren. Den väldigt efterlängtade singeln [I]Afrika Shox[/I] med Afrika Bambaataa bakom micken, är nostalgisk electro som inte förändrar någonting. Mer modernt låter det i [I]6/8 War[/I], där gamla acidljud möter ett rått och flippat afrobeat, men inte heller då känns det som att gruppen lever upp till sitt namn. För [I]Rhythm and Stealth[/I] är inte särskilt nyskapande. Det är inte framtidens techno. Det är två nästan 40-åriga män som har gjort lite vad de känner för i en studio. I fyra år. Och det blir inte särskilt intressant.
"The presence gotta stop! The future's gotta rock!" ropar Bambaataa i [I]Afrika Shox[/I]. Sedan lär han oss stava till Zulu Nation.
Det är i alla fall inte min framtid.
(Skivan släpps den 20 september.)
Skivbolag:
Artist:
